Göra slut och börja om

Det tog bara slut. Lusten att skriva om lästa böcker. Om böcker vi ville läsa. Kanske var det så att kravet på att skriva om det vi hade läst tog över. Gjorde läsandet och skrivandet prestationsinriktat och alltid med syftet att visas offentligt. Trots att läsare inte hittade hit.
Och så kommer den igen -lusten. Ska den ut här? Kanske. Vi håller det öppet.Vi säger det lite löst.

bild Nanna

Evig natt av Michelle Paver

Vad var det som fick en del män att under 1800-talet/ början av 1900-talet att bege sig till oländiga platser runtom i världen, kasta sig huvudstupa in i dumdristiga expeditioner med för uppgiften illa anpassade kläder och naiv optimism som enda skydd mot allsköns hemska väderförhållanden och andra umbäranden? 

Var det ett  bekräftelsebehov att klara av det omöjliga, eller var det tristess som frammanade en lust för äventyret, eller moll människans ständigt närvarande nyfikenhet?

  I Michel Pavers senaste roman Evig natt: en arktisk spökroman (Semic 2011) förstår man redan av bokens första inledande sidor att något fasansfullt har hänt. I ett brev efterfrågar en forskare i abnorm rädsla om en Jack Millers erfarenheter som ska ha nedtecknats i en dagbok - han nekas tillgång till dagboken men inte vi läsare.

Det är London januari 1937 och Jack Miller inbjuds att delta i en forskningsexpedition som telegraf till Spetsbergen i Arktis - vilddjurens, tystnaden och isens land. 

Övriga deltagare är de lika oerfarna överklassynglingarna Hugo, Gus och Algie. Jack känner sig osäker inför det hela, inte minst på grund av sin i klass grundade känsla av underlägsenhet. Men erbjudandet kommer också vid rätt tidpunkt för Jack har länge längtat bort från denna sin klass kastmärke, bort från sitt trista, fattiga och utsiktslösa liv. Jack reser med expeditionen för att komma undan, och för att om möjligt börja om på nytt. 

Expeditionen beger sig av mot Arktis med allsköns bekvämligheter, diverse delikatesser och ett spann huskies.

Expeditionen har på kartan ringat in Gruhuken som platsen för deras forskningsstation, men skepparen Mr Eriksson som för dem över Berents isiga hav vägrar först släppa av dem där. 

Skepparen vet att Gruhuken är en hemsökt plats och för olycka med sig - där händer ofattbart onda ting. Skepparen tvingas ge med sig och till Gruhuken ankommer expeditionen i augusti då solen är uppe dygnet runt och de möts där av lämningar efter en tidigare boplats för kolbrytare; en svartnad koja och en björnstolpe som redan vid första anblick är olycksbådande och ger känslan av att det här stället inte är som det ska. De bygger sig ett hus och får upp sina mätstationer - de gör sig hemmastadda.

Sakta men säkert försvinner ljuset och mörkret - det närapå totala och konstanta polarmörkret-  väntar på att ta över. Olyckor och sjukdom tvingar därpå även hans kompanjoner att lämna Gruhuken.

Och i detta isiga mörkerlandskap, där havet snart fryser och ingen återvändo står till buds, lämnas Jack ensam med spannet hundar. Men Jack är inte ensam - något annat  ondskefullt och hotande rör sig i det nattsvarta. 

"Fullständigt oväntat, utan någon som helst anledning, blev jag rädd. Inte bara orolig. Det här var djup, irrationell, dunkande skräck. Det kröp i skinnet på mig. Jag fick hjärtat i halsgropen. Jag kunde inte andas. Mina sinnen var på helspänn. Min kropp visste före mig att det fanns något här"

Jack väntar och ängslas i mörkret och ensamheten - skräcken hålls endast undan med hjälp av förnuft och arbetsrutiner*. Och med hjälp av den lilla huskien Isaak med isblå ögon och ett trofast hjärta.

Det arktiska landskapet i all sin mångfald målas storslaget vackert och mycket fysiskt påtagligt av Paver (som läsare är man där!) och kontrasteras med Jacks och expeditionens detaljrika värld av vardagsbestyr i huset. Landskapet, mörkret, kylan, tystnaden, ljuset, Jack och den lilla hunden kommer med Pavers förmåga att skildra,  läsaren så nära. Liksom hotet, det ondskefulla och rädslan.

Det var länge sedan jag blev så rädd under läsningen av en bok - mörkerrädd på riktigt! Jag ville bara läsa, och läsa den här boken och samtidigt inte av rädsla för vad som väntade mig på nästa sida. Och för vad som skulle hända med den lilla hunden (alltid hunden i en äkta skräckis!)

"Kanske är det inte mörkret som människor är rädda för, utan det som kommer i mörkret".

* Även Jacks tankar om Gus, vännen som tvingades hem efter en olycka. För Jack är, inser han, upp över öronen kär i Gus och tanken på honom, att få återse honom och visa att han klarat det, att Gus kan vara stolt över honom, får Jack att stanna kvar och härda ut.

/Susanne

Sju år av Peter Stamm

Schweizaren Stamm är en väletablerad författare men detta är den första boken som översatts till svenska.

Berättelsen både fascinerade och gjorde mig irriterad. Bra tecken – att inte bli berörd alls är det värsta en läsare kan råka ut för.

Sju år handlar om Alexander och om jakten och förväntan på att vara/bli lycklig. I bokens början är han med sin fru och dotter på en vernissage. En idyllisk ögonblicksbild av den heliga treenigheten – mannen, kvinnan, barnet. Men vad finns bakom denna bild? Konstverken på utställningen är gjorda av väninnan Antje som Alexander egentligen lärt känna via sin fru Sonja. I samtal med Antje börjar han sedan berätta om sin tid på arkitektutbildningen, hur han där träffar Sonja, sina studiekamrater och hur hans liv har kommit att gestalta sig.

Tiden flyttas fram och tillbaka mellan nu och då, men berättelsen om Alexanders liv fortlöper hela tiden fram mot nuet. I bakgrunden finns under alla år polskan Iwona, en kvinna som han har ett slags förhållande med – ja, det är verkligen ett slags förhållande - som han aldrig kan göra sig fri ifrån men som han samtidigt behandlar väldigt illa.

Det jag tycker om med berättelsen är att Stamm aldrig blir sentimental, rak upp och ner berättar han om Alexanders liv, hans tankar och reflektioner. Språket är enkelt och avskalat utan onödiga bisatser eller krusiduller.

Jag förstår ofta inte Alexander, jo ibland gör jag det, men hans sätt att agera och tänka retar upp mig eller gör mig i alla fall frågande och rätt så arg. Men det gäller också Sonja och Iwona – fast kanske på andra sätt. Men ändå är det så skönt att ingen av dessa personer har absolut rätt eller fel, ingen av dem är mer god eller ond än någon annan. De är människor som försöker klara av sin värld helt enkelt. Och de har alla olika uppfattning om vad lycka är och hur den ska uppnås.

Den person jag tycker mest om är väninnan Antje. Jag gillar henne för att hon är så fri och okonventionell och står för det på alla plan. Frågan är om hon förväntar sig lycka, hon bara lever.

Historien i sig är egentligen ganska banal men ändå stannar den kvar hos mig, jag går och tänker på personerna och deras handlingssätt fler dagar efter att boken är utläst.

Men lyckan då – hur går det med den? Vill Stamm visa på att vi egentligen har ganska liten möjlighet att påverka våra liv med vårt förnuft? Om vi använder oss av förnuft mer än känslor, om vi har en bild av hur våra liv ska gestalta sig och siktar mot det – blir vi lyckligare då? Alexander jämför sitt – till synes – väletablerade liv (kulturellt, statusmässigt, ekonomiskt) med Iwonas mycket enkla, kanske rent av innehållslösa liv. Ändå tror han att hon måste vara lyckligare än honom. Bara med henne är han sig själv och avslappnad, rent av fri? Men kan lyckan bara infinna sig om man inte alltid har tillgång till den? Det här är en bok som jag skulle rekommendera för dem som är med i någon bokcirkel – mycket att diskutera!

/Anna

Den lille mannen och Gud av Kitty Crowther

Ånyo befinner jag mig som läsare i en Kitty Crowther- skog, myllrande av nyfikna djur och små insekter och en angenämt intrikat flora.

Där går den lille mannen, han är ute på arla promenad i skogen. Vem är det som sitter där med ryggen vänd mot oss? En upplyst, fluorescerande och högst plastisk tingest?

-       "-  Bli inte rädd, säger det där Någonting.

Lättare sagt än gjort, tänker den lille mannen.

-         -  Vem är ni? Frågar han artigt.

-         -  Jag är Gud.

-         -  Är ni GUD!!! GUD SJÄLV? Inte trodde jag att Gud såg ut så!

-         -     För det första – jag är inte GUD, bara en av dem."

-        

En av dem som är av den sortens Gudar som inte är auktoritära eller stränga utan är lekfulla och skrattande och som kan anta alla skepnader du önskar: en ståtlig hjort, en fräck cowboy, en skrämmande gorilla, eller – en helt vanlig pappa som utstrålar trygghet.

När en så viktig figur dyker upp i ens liv gör man det man uppskattar mest, man äter favoritmaten, går och simmar och klättrar i träd.

I skymningen, när solen sakta går ner pratar man om viktiga saker. Crowthers bild av den lille mannen och Gud i samtal är så oändligt vacker och animerad med sin glödande kvällssol, insekternas loja surr att man tycker sig känna den milda värmen och dofterna från växtligheten intill.

Som vuxen läsare ser jag i Crowthers lilla berättelse tydligast en med stor vördnad och mjukhet tecknad relation mellan en son och hans pappa.

En son och en pappa umgås, leker och samtalar (kring existentiella frågor, kanske om Guds existens?).

Jag ser den lille pojkens/mannens beundran och önskan att vara lik sin fader (vi är alla avbilder!). Barnet som ser upp till den vuxne pappan med en blick som säger att den tror fadern vara omnipotent – han kan allt och vet allt.

Nästan. För märkligt nog säger den här sorten av Gud/fader sig varken kunna laga omelett eller simma?

Och det gör han nog för att han är en kärleksfull och klok figur som förstår att ge svar på en liten mans stora frågor och samtidigt bekräftar och ger honom en skopa självförtroende

Jag blir alldeles glad och lugn av att titta i och läsa boken, och jag tänker att vissa böcker är mer tankfulla än andra.

Fin översättning av en annan fin författare: Lennart Hellsing

/Susanne

En regnig dag i Göteborg...

...där avslutas Torbjörn Flygts Outsider liksom även föregångaren Underdog. Jag var faktiskt lite rädd att Flygts uppföljare inte skulle leva upp till första romanens nivå. Att skriva en fortsättning på en succé tio år senare är ingen självklarhet. För romanen Underdog tilldelades Flygt Augustpriset 2001. Det jag gillade så mycket med första boken var just det – underdogperspektivet, klasskildringen.

Tio senare, i slutet av 80-talet, befinner sig Johan Kraft i Lund och läser juridik. Här har han träffat Helena som går en årskurs över honom i samma ämne. Här bor han på korridor och skildrar sina medboende med både närhet och distans. Mamma Bodil är förstås kvar i Malmö, nu har hon avancerat till kontorist på Hallbergs marknadsavdelning i stället för att slita ut sig på ”Strumpan” – fabriken där hon jobbade under Johan och storasyster Monikas uppväxt. En av de saker som lyser starkast för mig är skildringen av Bodil, hur hon aldrig är ett offer, hur hon med självklarhet och alldeles på egen hand har uppfostrat Johan och Monika. Vad skönt det är att en kvinna som hon framställs som en människa och inte en kliché. Mot slutet harvar det, där vet jag inte vart Flygt är på väg med Bodil. Eller så är det bara jag som inte gillar förändringen hos henne.

Jag tycker om berättelsen, Flygts språk med dess långa, långa meningsbyggnader, med fantastiska ord som A-ekonomiprosa och businesslingo. Hans grepp att hoppa mellan olika decennier och låta den äldre versionen av en person ligga som ett raster över den yngre, tilltalar mig. Just förmågan att skriva berättelsen på det sättet, att låta själva händelseförloppet uppfattas av olika åldrar gör att historien blir så hel och lätt att ta till sig. Och ändå får jag i bland en känsla av ojämnhet under läsandets gång. Men kanske har det mer med mig att göra eftersom även mitt läsarjag är tio år äldre och bär andra glasögon.

Jag vet inte egentligen om Johan är så mycket av en outsider (tycker han det själv?), han är med i studentkretsarna, finner vänner och hittar ett sammanhang. Det är ingen speciellt svår kamp och flyter på ganska bra. Visst finns reflektionerna där, att se sig själv och sitt beteende, sina kunskaper, i förhållande till andra. Betraktandet av olika slags människor. Men Johan finner sig ändå väl tillrätta. Johans fyrtiosjuåriga jag känns desto starkare närvarande. En lite vemodig, bitterljuv, plötsligt ödmjuk, människa som accepterar att livet liksom blev som det blev, att vara fast i sitt språk, sina vanor och sitt bostadsområde för att man inte har något annat. Och att till varje pris hålla fast vid det för att det ÄR just allt man har.

Något annat som Flygt är mycket skicklig på är att väva in Sveriges samtid i berättelsen. Palmes död exempelvis, Berlinmurens fall, första borgerliga regeringen i Sverige på tio år och dess för- och efterspel, fåntrattarna i Ny Demokrati, Lasermannens skräckhärjningar osv. Just resultatet av valet 1991 utvecklas till ett brandtal där Flygt inte sockrar någonting utan skriver på en prosa som örfilar upp den blåskimrande politiska agenda som lade sig över folkhemmet med sin nya människosyn. På två och en halv sida finns inte en punkt, bara kommatecken. ”Vi har återigen en stämning, ett land, en stad där vi skäms för dem vi låtit oss bli”. 

Slutet är öppet och det måste, antar jag, innebära att Flygt planerar för en fortsättning. Frågan är om det behöver dröjer tio år till? Hoppas inte det.

/Anna

Snart bokmässa!

Senaste tiden har jag läst tre tyskspråkiga författare och det är också tre helt olika läsupplevelser. Alla tre råkar vara utgivna på det relativt nystartade förlaget Thorén & Lindskog. Är du intresserad av framförallt ny tysk litteratur så kolla deras utgivning. Ett plus är också den snygga designen på omslagen vilket gör att böckerna ser väldigt inbjudande ut J.

Tanja Langer debuterade med boken Cap Esterel 1999 (på svenska 2010). Jag var riktigt sugen på den här boken eftersom författaren var lovprisad och ingick i ”tjejundret” (fräuleinwunder), en litterär strömning som tog fart i Tyskland på 90-talet. Storyn var lovande – en ung man, arkitekten Michel, söker sig tillbaka till franska Rivieran där han tillbringade ett par somrar som barn. Något har hänt, något stort och viktigt, för längesedan. Jag gillar när det finns gåtor i det förflutna som ska nystas upp och reflekteras över. I början är det ganska svårt att hänga med i berättelsen, språket är liksom collageaktigt och vi följer tre röster – Michels, Elisabeths och Hélènes. Texten hoppar en del och jag får ibland bläddra tillbaka för att förstå vem som säger vad. Snart förstår man att Hélène är Michels mor och Elisabeth hans tidigare älskarinna. Men vad vill författaren egentligen, undersöka dessa personers inbördes relation eller följa Michel i hans väg till självinsikt? Det är så oklart och berättelsen lyckas aldrig riktigt gripa tag i mig. Jag uppskattar att Langer berättar i bilder och gör associationer till bildkonst. Ett fragmentariskt språk kan vara intressant för att det låter oss läsare dra egna slutsatser och skapa oss egna bilder av olika skeenden, men nä, det här kändes så platt. Historien i sig är som sagt eggande och spännande men den liksom slarvas bort. Kanske är jag ingen stilistisk finsmakare och har missat poängen?

Ingen fara av Selma Mahlknecht kom ut 2009 (ett år senare på svenska). Även detta är en debutroman. Gradvis får vi stifta bekantskap med två systrar, Bess och Sandy. Men vad är det som gör dem så olyckliga? Hur kommer det sig att deras band till sin mormor är så oerhört starka? Jag kommer på mig själv med att febrilt vända blad för att få veta hur det går. Snart förstår jag att mörka hemligheter i systrarnas förflutna både binder dem samman och skapar sår och smärta mellan dem. Med ett fint språk lyckas författaren att skildra både Bess och Sandys inre och yttre skeenden. Bess med sin tragiska självbild, sin oförmåga att leva utanför den närmaste familjen och det ständiga brevskrivandet till systern. Brev som aldrig skickas. Sandy är yngre och försöker söka sig bort, men ingenting förändras och hon försöker att ta sitt liv precis på samma sätt som Virginia Woolf – med stenar i klänningsfickorna. Också Sandy saknar förmåga att uppskatta kontakten med andra människor än familjen. Långsamt, genom mormoderns tillbakablickar och genom växelvis Sandys och Bess berättelser rullas en tragisk historia upp. Jag gillar det lite korthuggna språket i Mahlknechts bok, hon låter karaktärerna komma till tals genom sina reaktioner snarare än genom verbala analyser. Det är en sorglig, men ändå njutbar berättelse. För att riktigt komma i stämning kan du lyssna på det soundtrack som förlaget har bett Selma Mahlknecht att göra till sin berättelse.

Den bästa läsupplevelsen är ändå Uwe Timms bok I skuggan av min bror. Språket är fantastiskt – historien mycket intressant. Jag blev väldigt berörd av den här berättelsen (jag är förstås ganska lättrörd) och när jag satt på spårvagnen och läste de sista sidorna fick jag kämpa lite för att hålla tillbaka tårarna. Sparsmakat och på en enkel prosa låter oss Timm ta del av sina minnen om hur hans mycket äldre bror, Karl-Heinz, anmäler sig till Waffen-SS endast 18 år gammal. Ett år senare blir han beskjuten och mister båda benen. Sedan dör han. Vad lämnar en 19-årig soldat efter sig? En låda med några få vardagliga ting – en kam, tandkräm, några brev och en dagbok. Det är på denna dagbok författaren delvis bygger sin berättelse om brodern, föräldrarna, Tyskland och efterdyningarna av andra världskriget. Det är så skickligt skrivet, så skenbart enkelt, så himla bra! Det är också en berättelse om saknad, skam och ett land som försöker hitta sin identitet efter kriget. Jag funderar på Karl-Heinz anteckningar – ibland så vuxna, men ofta oreflekterade, korta små rader. Han var en ung pojke bara. Timm tar upp det svåra med att både älska, sakna och skämmas för sin bror. Han stod för det onda Tyskland samtidigt som han var så ung och oerfaren. Han försöker få fatt i en bror som han aldrig kände, som idealiserades i familjen och som han har få egna minnen av. Det som är så bra är att Uwe Timm lyckas göra berättelsen så stor och allmängiltig genom att utgå från något mycket privat.

/Anna

Himmel över London av Håkan Nesser

Har precis läst ut denna bok och vet egentligen inte riktigt vad jag tycker... Eller hur man ska säga (för att travestera Nesser). Det blir som det blir. Ja, det nesserska språket känner jag mig hemma i, där är han konsekvent.

Berättelsen börjar som en traditionell roman med ingredienser som spionageverksamhet, kalla kriget, trassliga familjerelationer och så London såklart. På insidan av pärmarna sitter t.o.m. en karta över de områden och gator som Nesser beskriver, så att man kan följa med under läsandets gång.

Efter ett tag dyker det upp en berättelse i berättelsen. Inget konstigt med det - huvudpersonen blickar tillbaka på sitt liv med hjälp av en dagbok. I ett senare skede inträder ytterligare ett litterärt begrepp - berättaren själv tar plats på scenen. Nu rör vi oss på tre olika nivåer samt att berättaren själv blickar tillbaka på sitt liv, vilket visar sig ha tydliga paralleller till huvudkaraktärens dagboksminnen. Någonstans här - när berättaren själv träder in på arenan - börjar jag att tänka på en annan författare, John Fowles. Även Paul Auster dyker upp i mina tankar och har jag inte någonstans läst att Nesser är ganska inspirerad av just honom? Fowles skrev en novellsamling som är bland det bästa jag läst, The ebony tower, och där använder han liknande grepp som Nesser gör.

Himmel över London är bra, den är välskriven, spännande och innehåller de typiska nesserska ordvändningarna och den torra humorn. Jag gillar det men tycker ändå inte att han riktigt lyckas knyta ihop trådarna i slutet av boken. Jag tycker verkligen om att han låter berättelsen äga rum på flera olika plan, men det är ett bygge som kräver en väldigt stor träffsäkerhet. Nesser är inte riktigt där, inte som Auster, inte som Fowles.

/Anna

Trick of the dark av Val McDermid och Devil's game av Patricia Hall

Två schyssta sommardeckare under semestern tänkte jag. Brukslitteratur där jag får mina anglofila lustar tillfredsställda både vad gäller språk och miljö. Sådana där som bara kan rinna genom hjärnan utan att man sedan tänker så mycket mer på dem. Men, men - så upptäckte jag något annat, något mer i den där brittiska, trevliga lunken. Ett smått subversivt, samhällskritiskt ställningstagande som äger rum mitt inne i texten. Nej, det är väl ingen nyhet att många deckarförfattare också har ett visst samhällskritiskt element i sina böcker, tänk Dennis Lehane, Sjöwall och Wahlöö, Denise Mina osv. Visst vet jag även att Val McDermid är gay och att flera av hennes karaktärer också är det. Men jag hade inte väntat mig att bli drabbad av hennes konsekvens att föra in detta som en normativ självklarhet. Genomtänkt undviker hon att beskriva utseenden, kläder på sina homosexuella karaktärer och koncentrerat sig i stället på deras relationer, känslor, funderingar, handlingar och samtal. En spark åt religionen och i synnerhet katolicismens trångsynthet och dess inställning till samkönade förhållanden får också en framskjuten plats. Själva "ploten" är väl inte så märkvärdig, men febrilt spännade såklart när McDermid in i det sista håller oss på halster om mördarens identitet.                                                           Patricia Hall är en ny bekatskap - journalist som skriver deckare under pseudonym. Detta är den 15 i serien (!). Storyn i hennes bok är inte heller den något som jag höjer på ögonbrynen åt - ett bestialiskt mord på en kvinna som ägnar sig åt den skrupulösa aktiviteten dogging i ett ensligt skogsområde. Paret Laura och Michael - hon journalist med moral och oförstående chef, han kriminalare med tragiskt förflutet - närmar sig mördaren från var sitt håll. Men Hall är tuff i sin kritik av den nya kristendomen med sina influenser av intelligent design och sitt smala, elistiska och dogmatiska förhållningssätt. Platsen är Yorkshire, dit återvänder en man som numer är både miljonär och pånyttfödd kristen. Hans mission är att göra om lokala skolor till akademier som drar till sig endast föräldrar och barn med den rätta inställningen. Där slängs man ut efter tre varningar, där härskar en konformitet som givetvis inte gynnar barn från så kallade sämre områden samt människor med annan sexuella läggning än den heterosexuella.

Men Hall gör det inte alltför lätt för sig- tack för det - den omhuldade etniciteten lämnar hon därhän, och så kan t.ex de mer ortodoxa muslimerna mycket väl vara de som passar bäst in i det nya skolsystemet med en människosyn som inte tillåter några avvikelser.

Så funderar jag, vad smarta de är, dessa damer. Att i denna vällästa genre lägga in scenarion och debatter om våra mest oöverstigliga hinder; sex, religion, politik. Nej, brukslitteratur ska jag aldrig mer kalla det, detta är elegant, genomtänkt och framförallt ett tydligt ställningstagande mot sexistiska tagetförgivanden och religiös trångsynthet.

/Anna

Banglatown, Need More Love, Doggie & Nolltolerans

Det skrivs, och publiceras, väldigt många självbiografier.

Jag ser, och nu generaliserar jag starkt kring genrerna, att det oftast inte handlar om några återhållsamma redovisningar av meriter och dygder i form av memoarer, utan om utlämnande, expressiva och bitvis generande intima självbiografier.

Man kan säga att i vårt samhällsklimat är narcissism gångbart och självupptagenhet är en marknadsföringsstrategi i arbetet med att skapa mikrobiografier på nätet (bloggar, facebook, twitter etc.)

Varför har vi ett så omättligt behov av att berätta om oss själva?  Av att lägga oss på divanen med omvärlden som lyssnare? Och varför är omvärlden så villig att lyssna?

Jag tror att vi kanske har ett stort behov av att förstå vem vi var, vem vi är och vem vi kan vara genom olika skeenden, relationer och känslor.

 Jag tror också att vi gillar att berätta om oss själva för bekräftelse och för att spegla oss i andra. Och, inte minst, är vi sentimentala och går i gång på igenkänningsfaktorer och tillbakablickanden.

Av samma skäl tror jag att vi gillar att läsa själbiografier: analysen, minnet och bekräftelsen/kärleken.

Serieformatet lämpar sig alldeles utmärkt åt självbiografin och även, kan man tillägga när det handlar om comix, utvecklingsromanen då det självbiografiska jagets berättelse kan konkretiseras visuellt med rutorna (som både avdelar och visar på förflyttningar i tid och rum) och med teckning och färgsättning. Det blir som att se på film.

Serieutgivningen med självbiografiskt (svenskt) material synes formligen exploderat sedan Åsa Grenvalls Det känns som hundra år (1999 Optimal Press) och Mats Jonssons Hey Princess (2002 Galago).

Nu har jag har läst den grafiska romanen (utvecklingsroman/självbiografi) Banglatown av Daniela Wilks (2011 Kartago Förlag).

Till Banglatown, London Storbritannien kommer den 23 åriga huvudkaraktären, och troligen Daniella Wilks alter ego i mycket (i intervjun berättar Wilks att hon använt sig av vänners erfarenheter), för att studera psykologi.

Den unga kvinnan som flyttar in i en ruffig lägenhet på en av storstadens bakgator är inte en speciellt cool eller djärv typ som lätt tar för sig och flyter in i den nya miljön, utan snarare en rädd och ganska nervig tjej som saknar mammans trygga famn och trösterika ord.

Wilks återger hur karaktären försöker hitta rätt i tillvaron, rätt i sig själv via studier och hemmamys (med en alltmer destruktiv pojkvän ) och med ett allt mer intensivt och påtvingat festande där droger och sprit intas besinningslöst.

Som läsare blir man lite orolig för den känsliga, ängsliga och ledsna tjejen – hon är så ensam i tankar, känslor och det som sker omkring henne.

Men hon fixar det, inte på ett superhjältinnesätt, utan på den hårda mänskliga vägen som innebär att ha dåligt omdöme och falla för frestelse, falla för grupptryck, för kärleken och drabbas av vemod och milt vansinne och möta ett mörker och vilja hoppa från.

Wilks tecknar den unga kvinnans mognadsprocess, hennes bli-vuxenresa/upptäcktsresa som utmynnar i självinsikt och klarhet och att kvinnan till slut fortfarande har lust att hoppa. Fast på ett mindre fatalt sätt.

Wilks liknar sin teckningsstil vid en 7-8 årings sätt att teckna och jag ser vad hon menar. Teckningarna känns sådär noggrant färglagda (med tusch som blöder genom pappret) och påtagligt fint tecknade (då blir det gärna aningen stelt) som man gärna gjorde i den åldern; valet av starka klara färger och betoningen av vissa detaljer (klädernas utseende, mönster och skor t.ex.) känns också igen från barndomens tecknande.

 Jag är över mig förtjust i Wilks sätt att teckna människor och miljöer, och hennes färganvändning (hennes sätt att färglägga med pennan!) men minst lika viktig är hennes monologer och dialoger som känns autentiska och gör berättelsen alldeles personlig.

Jag har även läst Daniela Wilks förebild Aline Kominsky Crumbs Need More Love: a graphic memoir (2007 MQ Publications Ltd).

Aline är en av de första kvinnliga konstnärerna (kanske den första?) som, tidigt under 1970-tal, använde det självbiografiska i serieformat. Aline Kominsky Crumb ingick då i det uttalat feministiska tecknarkollektivet Wimmens Comix och startade serien Twisted Sisters.

Aline K. Crumbs lilla tegelstenen till grafisk roman är helt fantastisk och jag vill påstå att jag blir totalt betagen. (jag ser vissa likheter med Lynda Berry´s personlighet och överflödande attityd)

Den är precis vad den säger att den är: en levnadsteckning över Aline Kominsky Crumb från tidigaste barndom, över tonår och fram till vuxenlivets nu.

Det är oförblommerade återblickar av den trasiga barndomstiden i en neurotisk och våldsam judisk (fattig) medelklass på Long Island; ungdomsåren i 1960-talets politiskt medvetna hippie- och flowerpowerkultur där experimenterande av både det ena och det andra var ett måste; det mer eller mindre stadgade livet med maken serietecknaren Robert Crumb och dottern Sophie i ett Kalifornien med ett växande konformistiskt suburbia (förortshelvete).

Och den tar upp och manar till diskussion om, så mycket mer som pågår i våra liv: kulturens påverkan på personlighet, feminism och kvinnlighet, kroppsideal och politik, normer för relationer/kärleksförhållanden.

Aline närmar sig varje del av sitt liv, både det goda och det dåliga med en stor skopa svart humor (mycket självdistans) och det är så befriande att se/läsa en människa som bjuder så på sig själv.

Aline Kominsky Crumbs bok är gapig, galen, intelligent, neurotiskt, stark, våldsam, fantastiskt kul (dialogerna med maken! Och Long Island-dialekten).

Så här beskrev Robert Crumb sitt första möte med Alines verk: ”The drawings seemed totally irrational, the work of a deeply disturbed individual. They looked tortured, ugly even, directly out of the subconscious, yet there was humor, deeply personal and very self-depracating. What a crazy girl, I thought. I was drawn in, pulled in”. Just så.

 Jag har även läst Doggie av Sofia Karlström (Optimal Press 2011)

Människans bästa vän säges vara hunden, och vi förlänar gärna husdjuret mänskliga egenskaper.

Sofia Karlström har gjort det reellt.

Det börjar med något som ter sig vara en berättelse om en vanlig familj – fast familjen består av djur, eller djur och människor.

Först vanlig familjelycka som går i kras efter mannen i familjen Doggies (som har hundkropp och mansansikte) otrohetsaffär och han förtvivlad tvingas lämna hem och barn.

Därefter den sedvanliga singelvändan då Doggie tillsammans med en betydligt skrupulösare vän (med manskropp och tjuransikte) ger sig ut på enbarrunda som tar en ände med förskräckelse. I lätt surrealistiska bildscener – för världen som återges är verkligen seriernas värld! – möter oss läsare diverse litterära referenser (Pelle Svanslös, Kapten Haddock, Melville´s val, Donkey Kong, My Little Pony, Mumin m.fl.

Jag vill väldigt gärna skapa ordning i det jag ser, förstå vad det är jag ser. Handlar det om en symbolisk transformering? Från hund till människa. En dröm, ett rus? En hunds drömmar, en människas drömmar. Eller ska jag bara låta det vara så, ett konstnärens universum där allt är tillåtet för konstnären. En lek med referenser från seriernas värld där man känner igen sig och ändå inte?

Och så har jag läst Nolltolerans av Carina Kågström (Kartago 2011)

Jag går rakt på sak och erkänner att jag faktiskt inte riktigt klarar av Kågströms One-liners.

Hangups!

De känns så förnumstiga eller självklara eller att det här har jag hört förr (och inte ens då var det kul eller skarpsinnigt!)  Så här låter det/ser det ut konstant boken igenom:

Det känns lite som om Kågström vill göra en N. Hemmingson (och Hemmingson är så relevant) eller en J.Stenmark (och han är underfundig) och då känner jag att det hela blir konstruerat, fejkat, tillgjort liksom – som om Kågström försöker vinna billiga poänger.

Jag ser att Kågström är en riktigt skicklig tecknare och jag gillar hennes illustrationer väldigt mycket. Men nä, den här boken skulle jag aldrig rekommendera någon att ta med sig från biblioteket.

Snälla Kågström kan du inte illustrera en bilderbok i stället? Jag är nyfiken på de tre barnen som lurar på älg. Eller skriv en grafisk roman om kvinnorna som duger (på sidan 119).

/Susanne

The Perks of being a wallflower av Stephen Chbosky

Boken är skriven i brevform där vi får följa Charlie från ca 14 års ålder och två år framåt– en period som sträcker sig genom high school. Jag läser boken med Charlies målbrottsröst i öronen. Jag vet precis hur han låter; den där höga, entoniga rösten som många killar i början av tonåren har. Breven är adresserade till en anonym person, någon som Charlie har respekt för och vågar lita på. Jag får känslan av att denna någon kanske måste vara en människa som är några år äldre än honom själv. Charlie berättar nästan allt och gör det med en slags praktiskt rättframhet och naivitet som är både rörande och komisk. Chbosky lockas aldrig att göra Charlie till en smart vuxen i en tonårings kropp, han är hela tiden sitt tonårsjag med dess funderingar, undringar och filosofiska slutsatser.

Chboskys roman innehåller allt det där som flyter omkring under tonåren – hur man ska närma sig någon man tycker om, om man verkligen duger som människa, hur gör man för att säga sin mening – för att överhuvudtaget höras och tas på allvar, experimenterande med droger, relationer som uppstår när man börjar en ny skola osv. Men den tar även upp ämnen som självmord, drogberoende, pedofili, sexuell läggning etc.

När boken börjar är Charlie en riktig ”wallflower” – ensam, inåtvänd och ganska nördig.

Ett syskonpar (kille och tjej), som är ett år äldre än Charlie, tar honom under sina vingars beskydd. Han börjar umgås i deras kretsar och relationen mellan dem fördjupas med olika konsekvenser. Tonårens känslosvall finns hela tiden med som en bakgrundskulör och jag är stundom mycket glad och stundom lite melankolisk över att de där tvära kasten är förbi.

Charlie är brådmogen när det gäller litteratur och av sin engelskalärare får han olika klassiker att läsa som han sedan ska skriva essäer om – och han gör det med hela sitt omogna, tonårssmarta, insiktsfulla jag – vilket får även mig att vilja läsa/läsa om dessa böcker. Bookdroping antar jag att man skulle kunna anklaga denna roman för, men för oss som älskar böcker är ju sådant bara alldeles, alldeles underbart. Men det är inte bara böcker som nämns och refereras till, även musik, filmer och tv-serier omtalas flitigt och detta är alltså ca 1991 och framåt, vilket även får mig att känna mig nära Charlie rent åldersmässigt.

Tv-serien M*A*S*H får ett särskilt utrymme och det känns som en tanke när tonårssonen plötsligt börjar spela Suicide is painless på elgitarren i rummet bredvid.

Just nu filmas boken med bl.a. Logan Lerman, Paul Rudd och Emily Watson i huvudrollerna.

/Anna

Vi håller på med en viktig grej av Sara Hansson

Sara Hansson har tidigare skapat den fullkomligt lysande serienovellen ”den hemliga kroppen” och kommer nu med ”Vi håller på med en viktig grej” (Galago).

Det är 1990-tal och det enda som är värt att se på tv för en 11-åring i Sverige är Rederiet och Bullen. Tjejerna Sara och Rebbe står på tröskeln till en vuxnare värld och är, trots att de fortfarande är helt emotionellt beroende av en mammas eller pappas gensvar, i färd med att skapa sig en egen identitet och söker efter förebilder.

Popgruppen Spice Girls, där kvinnligheten manierat framstår som individuell (vi är alla olika) och stark men egentligen är kommersialiserad och rejält muggig, är den identifikation som de finner.

”Dom skriker, sjunger och rappar. Jag fattar inte exakt om vad, men jag tilltalas våldsamt”

Identifieringen, det totala uppslukandet av idolernas värld, förmår dem att göra uppror mot vuxenvärlden, föräldrar och lärare: och av allra största vikt är att Sara och Rebbe gör det tillsammans, de bildar enad front och tillhör något större än de själva.

Jag älskar att Sara Hansson visar hur det är att vara tjej pre-muggig-självbild-tid, då insikten att det finns ett hur man SKA vara ännu inte aktiverats.

11-åringarna Sara och Rebbe tar till sig sin idoldyrkan helt omedelbart och aningslöst (drar på sig den kortkorta tröjan utan tanke på den attraherande kroppsligheten) – de befinner sig helt enkelt i ett pre-negativa-tankar-om-kroppen-stadie och Saras och Rebbes inställning till den egna kroppen är ”bara så: jaha, här är magen”.

Starka i sin nyfunna identitet och vänskap, står de upp mot genusorättvisa lärare, hävdar sig gentemot föräldrars smakråd och ringer hetalinjen och saboterar gubbars våta drömmar. De regerar! De bestämmer!

Åh det är så mycket nostalgi här. Så mycket Girl Power. Tjejer som förenas kring något och binds samman och skapar en egen värld som är så viktig, så viktig och angelägen. Hur man kan gå in i något utan åthävor och utan kritisk reflektion. Hur det där med att vara oförstådd i de vuxnas ögon utgör en del av kittet. De är Girl-Power-bästisar i hela världen och stöttar varandra i vått och torrt.

Jag anser att det Sara Hansson skapar är viktiga grejer – superviktiga ”tjejgrejer” – och det gör jag mycket för att det är just tjejers självbild och identitet som är i fokus i hennes verk och just för att det är tjejers dito som kan behöva armeras mot den i mångt och mycket gängse bild av kvinnlighet (och den kvinnliga kroppen) som påförs av media och reklam. Det är viktigt att det skapas värn mot konstruktioner av kvinnlighet som är både trångsynta och enfaldiga.

Sara Hanssons karaktärer kommer nära läsaren i både bild och tal. Sara och Rebbe talar och agerar på sätt som känns autentiska för 11-åringar. Det är en stark, ömsint och humoristisk berättelse.

Jag tilltalas ohejdat.

/Susanne

Luftspår av Magnus Engström (Kartago Förlag)

http://www.kartago.se/

 Inledningsvis en dialog mellan Gud och… en ängel som är budbärare? Från ett ovanifrånperspektiv lyssnar läsaren/betraktaren till samtalet om människans behov av budbärare och av att hitta vägar. En karta över Gotland och ängeln? åtar sig uppgiften att vägleda. Vi läsare/ betraktare ombeds att titta och lyssna noga.

Zoomar in. Gotland påsktid och vi möter läraren Katia som på grund av en missad båt har blivit fast på Gotland. Hon mår inte bra.

Samtidigt ankommer pensionerade kriminalaren Torsten till ön, ansatt av ett outrett mord som inträffade fyra år tidigare. Torsten har återkommit till ön då mördaren har skymtats på ön.

Katia och Torsten söker. Existensberättigande, skäl för att leva, ursäkter för försakelser. Andningsorsaker. Luftspår.

Det visar sig att Katia och Torsten är familjärt lierade, och att Katias andliga sökande och Torstens mer ”fysiska” sökande kan ha ett gemensamt ursprung.

Båda har outredda saker i bagaget och söker mening eller avsikt med att livet är som det är, eller blev som det blev. Något som kan helga medlen – orsaken till att en familj, eller ett jag rasade samman. Vad man ersätter med. Att vilja vara i nuet men i själva verket hela tiden vara i sina tankar.

Låter det intressant? Onekligen låter det som en tämligen bra och spännande story?

Men. Nä det här är inte alls intressant eller bra. Jag tycker bara att det är effektsökeri och fult.

Illustrationerna är som ifyllda (inskannade och påritade) fotografier utan minsta känsla eller personlig toutch. Ramstoryn och karaktärerna lämnar mig helt oberörd.

Och en sak till. Trots att jag vet att Engström velat detta grepp i luftspår – att onomatopoetiskt (ljudillustrera) tillföra sin serieroman ett realistiskt visuellt uttryck –  tycker jag att det är ett enormt störande, rent  ut sagt irriterande  ofog. Vad är det egentligen som låter grrrlh när man sitter på ett utefik? ”Mina”fåglar låter inte iiiiiiij eller ”ssafrelr”! Och vad låter ”foosch”? Nä, det blir bara tramsigt. Inget man behöver vare sig titta eller lyssna noga på.

/Susanne

Rotbarnet av Kitty Crowther

Kitty Crowther tilldelades ALMA-priset 2010 så jag är aningen sent ute med att läsa Rotbarnet.
Redan på första sidan hajar jag till – den där offensiva figuren med förtäckt ansikte, som tycks jaga genom en skog full av hotfulla skuggor – vart ska den här historien leda?
Jag läser boken tillsammans med mina barn och följer historien genom deras ögon, ser det fantastiska inslaget, noterar detaljrikedomen och att historien får ett hoppfullt slut. Crowthers bilder som är både expressiva och magiska manar fram en kusligt hotfull och gammaldags stämning som både jag och barnen tycker om.

Den offensiva figuren är huvudkaraktären Leslie som jagar efter en räv då hon plötsligt hör någon gråta och slutligen, likt en Alice i underlandet, hamnar i ett underland.
I underlandet finner Leslie att hon har ett modershjärta och att ett rotbarn gråter för att det tappat bort sina föräldrar. Rotbarnet får följa med Leslie ovan jord och flytta in i hennes ensligt belägna hem.
Samvaron blir ingen dans på rosor för rotbarnet är som vilket annat barn som helst med egen vilja och eget temperament, och fostermamman är som vilken mamma som helst med egen vilja och eget temperament. Men det är också en bra samvaro för rotbarnet har någon som har omsorg om det och Leslie är inte längre ensam.
Leslie växer med sin nya uppgift, i samvaron och hon blir vackrare, mer levande och kanske också mer sig själv? Gott och väl tills en dag då rotbarnet hämtas av sina likar och återförs till jordens djup.
Ska Leslie bli kvar i ensamhet och sorgsenhet? Nä, Leslie bestämmer sig resolut för att lämna detta hem, detta liv och gå för att leva bland dem som är som hon.
När mina barn har somnat funderar jag på vad vi har läst och sett. Att huvudkaraktären Leslie är en vuxen kvinna klädd i gammaldags mörka kläder och bär vapen. Att huvudfiguren i en barnbok faktiskt är både ensam, ledsen eller till och med djupt deprimerad och inte som andra (lite mer som de som lever i underlandet – sagoväsen, feer, troll och rävar).
Är det för barn? Ja, vad ska jag säga?
Att det är kul, intressant och spännande med författare som förmår berätta historier (och skapa bilder) som rymmer mångfald och som kan ger läsningar med olika djup. Att det är så bra med författare som har tilltro till barnens förmåga att förstå och ta till sig och bära med sig.
Det är även kul att leta efter stoff jag tror Crowther kan ha hämtat inspiration från: myter och sagor likt den sumeriska Inanna, Dantes nedstigning, Bröderna Grimm, Alice i underlandet m.fl.
Dylikt vidgar också läsningen.

Gun-Britt Sundström, författarinnan till kultromanen ”maken” har översatt boken från franskan. Susanne/

Besinningens sår av Catharina Bergsten

Den här lilla boken valde jag främst för just dess lilla format, liten och med få sidor. Passar som handske i handväska. Passar att läsa när du endast har 35 minuters resväg. Även baksidestexten fångade mitt intresse ”stramt, förtätat familjedrama. Med iskall precision och ett avskalat språk/../” Jag brukar gå i gång på formuleringar som: ”iskall”; ”precis”, förtätad”, ”avskalad” ”karg” etc. men det här tycker jag inte var bra. Alls. Vi möter tre syskon – där de två äldsta delar erfarenheten av att ha blivit lämnade av fadern och den yngsta systern var för liten för att minnas – som träffar sin döende pappa och hemligheter kommer i dagen. Bitterheten, sorgen, som i alla år har riktats mot fadern får i ljuset av det som nu uppdagas plötsligt ett annat fokus. Det låter spännande men mycket mer än att just låta blir det inte. Jag har så väldigt svårt för de många klichéartade bilder som framträder, de som skapas av Bergstens val av ord, sätt att skriva dialoger och utmejsla miljöer. Som läsare blir jag konfunderad, vet inte riktigt vad Bergsten vill med sin bok och tycker instinktivt att handlingen och karaktärernas känslor/agerande känns väl konstruerade. Mycket väsen för just ingenting. /Susanne

Nattönskningen av Anne Ragde

Jag läste Ragdes trilogi Berlinerpoplarna med god behållning, även om jag ska tillstå att med varje ny bok sjönk mitt intresse för Toruns och hennes släktingars väl och ve.

Det som till en början var en förhållandevis intressant händelseutveckling med en vilsen kvinna som finner en far hon inte växt upp med och som får en minst sagt komplicerade släkt på köpet, blev i den avslutande delen ett missmash av tungt feelgood-artilleri.

Den tanken fanns med när jag för ett tag sedan grabbade tag i Ragdes nya bok Nattönskningen på biblioteket  med tanken: det här kan bli bra men det kan också bli alldeles för mycket av det goda.

På Baksidestexten stod att läsa att det här är en sinnlig kärleksroman. Om jag ska vara ärlig är det helt andra synonymer än sinnlig som kan beskriva Ragdes nya bok: "kroppslig", "vällustig" och "erotisk" ger en mer rättvis bild åt vad vi får möta i nattönskning.

 Och det här känns relevant att betona om man ska rekommendera den till hennes tidigare läsare – du får inte fina, käcka eller drabbande möten och relationer mellan lika fina, käcka och drabbade karaktärer, utan du får kravlösa relationer mellan egocentrerade  individer där sexet är det absolut viktigaste och det mest ingående beskrivna. Fuck and Go! som reklamen skulle säga. Eller det här är Sex in the City som utspelar sig i Trondheim med en norsk Samantha i huvudrollen.

Ingunn är en mogen kvinna tillika rockn´roll skribent (700000 om året och gillar Falco!) och singel med tjock plånbok, dyr bil och flådig lägenhet samt en enorm aptit på män – företrädesvis unga män med hårda kroppar och noll intresse av att blanda in snack och känslor.

Eftersom det här är Ragdes intrig, visar det sig snart att livet inte är fullt tipptopp för en singel. Trots alla Ingunns erövringar av drop-dead-gorgeous unga snygga virila, sexiga och kåta män och trots allt häftigt och kravlöst sex hon får är det inte bra. Som alltid – något saknas, det djupare livet, den djupare känslan. Ska vilsna, egentligen ensamma prinsessan få prinsen? Jag kan redan här betona att det här inte är den typen av bok som försöker finna förklaringar. Inte alls. Den kör på och sedan happy? end.

Ofta fick jag känslan av att Ragde egentligen lurar oss läsare, att hon skriver sin historia med ett gapskratt och en stor glimt i ögat. Inte minst med en blinkning mot all litteratur (tantsnusk, chiclit) där kvinnor beskrivs som det åtråvärda, åtrådda och sedan förförda objektet – en Grande Finale för mäns makt och lust. Här är det Ingunn som har lust, en stor och omättlig sådan, och som förför för att sedan kasta bort. Här är det Ingunn som bestämmer vad som ska göras var, när och hur i sängen (eller var som helst).

Man får – inget att sticka under stol med – välskrivna och eggande samlagsscener där Ingunn står vid rodret men i slutänden blir det tjatigt och tomt. Och kanske är det faktiskt meningen för till slut står ju även Ingunn där med denna känsla.

Avslutningen är ett crescendo i feelgood. Say no more.

Jag kunde absolut vara utan denna läsupplevelse men jag måste tillstå att Ragde besitter konsten i att skriva enkelt och på samma gång frodigt. Hon kan det där med ord, med att beskriva saker och ting och förmedla en plats, en stämning, en situation, en känsla. Ragde skriver bladvändare

Verkligen utmärkt översättning av Margareta Järnebrand

/Susanne Sandström

Emblas universum

Att vara barn innebär ibland att vara omnipotent – härskare och mittpunkt i ett universum. Den som styr och kring vilken allt cirklar .

I Majken Pollocks och Sara Lundbergs bilderbok Emblas universum (Alvina Förlag) är Embla den enda som ryms i leken för hon är allt – från minsta mångrus (och bokstäverna) till träden, luften och universum självt ! Och Embla vill härska i leken allena!

Då kommer lillasyster kavat med hammaren – Big Bang! Vill också vara med. Det går ju inte.

Då kommer mamma petimeterrättvisa, som får huka sig in genom dörren till Emblas rum likt en Alice i-underlandet. Hon förstår inte.    

I Emblas universum skildras barnet på barnets villkor och hur barnet i leken har förmåga att gå in i en magisk och alltuppslukande värld där tid inte existerar (så som vi vuxna känner den), inga gränser för vad som är möjligt finns och där barnet bestämmer helt och fullt.

Hur lätt kan inte en välmenande men åh så oförstående förälder kliva in i barnets lekvärld/fantasi och förstöra med sina yttranden och gester.

Genom att definiera vad Embla gör och vill, ”du vill leka ensam”, och dessutom konstruera gemenskap med lillasystern drar mamman Embla ut ur det fantastiska lektillståndet – och Embla upplever ensamhet på riktigt.

Barnet är anpassningsbart och behovet av, och lusten till lek är stor – då kan en annan lek ta vid där en älskad lillasyster får plats!

Jag tycker mycket om den här boken som så fint och precist visar ett utdrag av barnets värld sedd ur barnets perspektiv: leken, fantasin, kreativiteten, relationer till syskon och föräldrar, känslor av övergivenhet, behov av inkludering och samhörighet.

Och som fluffigaste grädde på moset är de helt fantastiska illustrationerna av Sara Lundberg, tecknade med mjuk blyerts och bitvis färglagda i kulörta akvareller  återger  de ytterst subtila uttryck och många referenser till verkliga ting som bidrar till att jag bjuds in i bilderna och dröjer lite extra med blicken.

På Alvina förlag finns handledningar att ladda ner (pdf-format) gratis om man vill arbeta vidare med boken och dess olika teman.   

/Susanne

Yardens uppföljare...

http://www.ordfront.se/Bocker/Skonlitteratur/Och_allt_%20skall_vara_karlek.aspx

Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg

Kärlek, kärlek – allt skall den förlåta, allt kan den, allt tillåter den.

Det är kärleken som räddar Kristian Lundberg både då, för länge sedan, och nu när han har skrivit sin dödsbok, gjort klart, efterlämnat spår till sin son. Men är han värdig den? Är det möjligt att han kan få denna nåd, denna gåva som han en gång körde i botten? Är det möjligt att sona sina tidigare brott är det som Lundberg frågar sig genom hela boken.

Uppföljaren till Yarden försöker sig på en förklaring till vad som hände med personen Kristian utanför Yarden, till vem han skrev den och varför.

Jag tycker mycket om Lundbergs språk, det vibrerar och lever, det är klart som glas och flyktigt som vinden. Men det ska tillstås att detta språk innehåller många upprepningar, många omtagningar, han skriver och skriver igen. Och igen…

Som ett raster ligger uppväxten, den vansinniga modern och den frånvarande fadern, känslolösheten, grymheten. Lundberg försöker förmedla hur ett barn, en människa, blir till i en sådan omgivning. Aldrig några pengar, alltid fattigdom, alltid flytta vidare någon annanstans, byta adress, aldrig veta hur hon (mamma) är idag, nästa timme, i kväll. Jag ljuger om jag säger att det räcker. Jag hade velat veta mer. Hur reagerade hans syskon, varför fanns det inga andra vuxna som såg och slog larm, varför var de så många syskon? Och Lundbergs egen son – hur har han reagerat, är Kristian själv om honom, med vilka ord bemöter Lundberg sin vuxna mor?

Arvet hotar att förgifta den unga och vuxna Kristian – han tror han är död, medan sonen är den levande som ska skiljas från de döda, gå vidare. Att alltid vara en produkt av sin klass – ett kastmärke i pannan som aldrig, aldrig går bort. Och alltid detta tvivel, kommer sjukdomen fram i mig, lever den i skuggorna och slår till snart igen? Men så kommer ändå kärleken, den oväntade, och Lundberg beskriver den som en vit fladdrande låga i ett annars svart mörker.

Både Yarden och Och allt skall vara kärlek berörde mig starkt, jag är glad för att en sådan röst får höras och hyllas i Sverige 2011.