Den lille mannen och Gud av Kitty Crowther

Ånyo befinner jag mig som läsare i en Kitty Crowther- skog, myllrande av nyfikna djur och små insekter och en angenämt intrikat flora.

Där går den lille mannen, han är ute på arla promenad i skogen. Vem är det som sitter där med ryggen vänd mot oss? En upplyst, fluorescerande och högst plastisk tingest?

-       "-  Bli inte rädd, säger det där Någonting.

Lättare sagt än gjort, tänker den lille mannen.

-         -  Vem är ni? Frågar han artigt.

-         -  Jag är Gud.

-         -  Är ni GUD!!! GUD SJÄLV? Inte trodde jag att Gud såg ut så!

-         -     För det första – jag är inte GUD, bara en av dem."

-        

En av dem som är av den sortens Gudar som inte är auktoritära eller stränga utan är lekfulla och skrattande och som kan anta alla skepnader du önskar: en ståtlig hjort, en fräck cowboy, en skrämmande gorilla, eller – en helt vanlig pappa som utstrålar trygghet.

När en så viktig figur dyker upp i ens liv gör man det man uppskattar mest, man äter favoritmaten, går och simmar och klättrar i träd.

I skymningen, när solen sakta går ner pratar man om viktiga saker. Crowthers bild av den lille mannen och Gud i samtal är så oändligt vacker och animerad med sin glödande kvällssol, insekternas loja surr att man tycker sig känna den milda värmen och dofterna från växtligheten intill.

Som vuxen läsare ser jag i Crowthers lilla berättelse tydligast en med stor vördnad och mjukhet tecknad relation mellan en son och hans pappa.

En son och en pappa umgås, leker och samtalar (kring existentiella frågor, kanske om Guds existens?).

Jag ser den lille pojkens/mannens beundran och önskan att vara lik sin fader (vi är alla avbilder!). Barnet som ser upp till den vuxne pappan med en blick som säger att den tror fadern vara omnipotent – han kan allt och vet allt.

Nästan. För märkligt nog säger den här sorten av Gud/fader sig varken kunna laga omelett eller simma?

Och det gör han nog för att han är en kärleksfull och klok figur som förstår att ge svar på en liten mans stora frågor och samtidigt bekräftar och ger honom en skopa självförtroende

Jag blir alldeles glad och lugn av att titta i och läsa boken, och jag tänker att vissa böcker är mer tankfulla än andra.

Fin översättning av en annan fin författare: Lennart Hellsing

/Susanne

En regnig dag i Göteborg...

...där avslutas Torbjörn Flygts Outsider liksom även föregångaren Underdog. Jag var faktiskt lite rädd att Flygts uppföljare inte skulle leva upp till första romanens nivå. Att skriva en fortsättning på en succé tio år senare är ingen självklarhet. För romanen Underdog tilldelades Flygt Augustpriset 2001. Det jag gillade så mycket med första boken var just det – underdogperspektivet, klasskildringen.

Tio senare, i slutet av 80-talet, befinner sig Johan Kraft i Lund och läser juridik. Här har han träffat Helena som går en årskurs över honom i samma ämne. Här bor han på korridor och skildrar sina medboende med både närhet och distans. Mamma Bodil är förstås kvar i Malmö, nu har hon avancerat till kontorist på Hallbergs marknadsavdelning i stället för att slita ut sig på ”Strumpan” – fabriken där hon jobbade under Johan och storasyster Monikas uppväxt. En av de saker som lyser starkast för mig är skildringen av Bodil, hur hon aldrig är ett offer, hur hon med självklarhet och alldeles på egen hand har uppfostrat Johan och Monika. Vad skönt det är att en kvinna som hon framställs som en människa och inte en kliché. Mot slutet harvar det, där vet jag inte vart Flygt är på väg med Bodil. Eller så är det bara jag som inte gillar förändringen hos henne.

Jag tycker om berättelsen, Flygts språk med dess långa, långa meningsbyggnader, med fantastiska ord som A-ekonomiprosa och businesslingo. Hans grepp att hoppa mellan olika decennier och låta den äldre versionen av en person ligga som ett raster över den yngre, tilltalar mig. Just förmågan att skriva berättelsen på det sättet, att låta själva händelseförloppet uppfattas av olika åldrar gör att historien blir så hel och lätt att ta till sig. Och ändå får jag i bland en känsla av ojämnhet under läsandets gång. Men kanske har det mer med mig att göra eftersom även mitt läsarjag är tio år äldre och bär andra glasögon.

Jag vet inte egentligen om Johan är så mycket av en outsider (tycker han det själv?), han är med i studentkretsarna, finner vänner och hittar ett sammanhang. Det är ingen speciellt svår kamp och flyter på ganska bra. Visst finns reflektionerna där, att se sig själv och sitt beteende, sina kunskaper, i förhållande till andra. Betraktandet av olika slags människor. Men Johan finner sig ändå väl tillrätta. Johans fyrtiosjuåriga jag känns desto starkare närvarande. En lite vemodig, bitterljuv, plötsligt ödmjuk, människa som accepterar att livet liksom blev som det blev, att vara fast i sitt språk, sina vanor och sitt bostadsområde för att man inte har något annat. Och att till varje pris hålla fast vid det för att det ÄR just allt man har.

Något annat som Flygt är mycket skicklig på är att väva in Sveriges samtid i berättelsen. Palmes död exempelvis, Berlinmurens fall, första borgerliga regeringen i Sverige på tio år och dess för- och efterspel, fåntrattarna i Ny Demokrati, Lasermannens skräckhärjningar osv. Just resultatet av valet 1991 utvecklas till ett brandtal där Flygt inte sockrar någonting utan skriver på en prosa som örfilar upp den blåskimrande politiska agenda som lade sig över folkhemmet med sin nya människosyn. På två och en halv sida finns inte en punkt, bara kommatecken. ”Vi har återigen en stämning, ett land, en stad där vi skäms för dem vi låtit oss bli”. 

Slutet är öppet och det måste, antar jag, innebära att Flygt planerar för en fortsättning. Frågan är om det behöver dröjer tio år till? Hoppas inte det.

/Anna

Snart bokmässa!

Senaste tiden har jag läst tre tyskspråkiga författare och det är också tre helt olika läsupplevelser. Alla tre råkar vara utgivna på det relativt nystartade förlaget Thorén & Lindskog. Är du intresserad av framförallt ny tysk litteratur så kolla deras utgivning. Ett plus är också den snygga designen på omslagen vilket gör att böckerna ser väldigt inbjudande ut J.

Tanja Langer debuterade med boken Cap Esterel 1999 (på svenska 2010). Jag var riktigt sugen på den här boken eftersom författaren var lovprisad och ingick i ”tjejundret” (fräuleinwunder), en litterär strömning som tog fart i Tyskland på 90-talet. Storyn var lovande – en ung man, arkitekten Michel, söker sig tillbaka till franska Rivieran där han tillbringade ett par somrar som barn. Något har hänt, något stort och viktigt, för längesedan. Jag gillar när det finns gåtor i det förflutna som ska nystas upp och reflekteras över. I början är det ganska svårt att hänga med i berättelsen, språket är liksom collageaktigt och vi följer tre röster – Michels, Elisabeths och Hélènes. Texten hoppar en del och jag får ibland bläddra tillbaka för att förstå vem som säger vad. Snart förstår man att Hélène är Michels mor och Elisabeth hans tidigare älskarinna. Men vad vill författaren egentligen, undersöka dessa personers inbördes relation eller följa Michel i hans väg till självinsikt? Det är så oklart och berättelsen lyckas aldrig riktigt gripa tag i mig. Jag uppskattar att Langer berättar i bilder och gör associationer till bildkonst. Ett fragmentariskt språk kan vara intressant för att det låter oss läsare dra egna slutsatser och skapa oss egna bilder av olika skeenden, men nä, det här kändes så platt. Historien i sig är som sagt eggande och spännande men den liksom slarvas bort. Kanske är jag ingen stilistisk finsmakare och har missat poängen?

Ingen fara av Selma Mahlknecht kom ut 2009 (ett år senare på svenska). Även detta är en debutroman. Gradvis får vi stifta bekantskap med två systrar, Bess och Sandy. Men vad är det som gör dem så olyckliga? Hur kommer det sig att deras band till sin mormor är så oerhört starka? Jag kommer på mig själv med att febrilt vända blad för att få veta hur det går. Snart förstår jag att mörka hemligheter i systrarnas förflutna både binder dem samman och skapar sår och smärta mellan dem. Med ett fint språk lyckas författaren att skildra både Bess och Sandys inre och yttre skeenden. Bess med sin tragiska självbild, sin oförmåga att leva utanför den närmaste familjen och det ständiga brevskrivandet till systern. Brev som aldrig skickas. Sandy är yngre och försöker söka sig bort, men ingenting förändras och hon försöker att ta sitt liv precis på samma sätt som Virginia Woolf – med stenar i klänningsfickorna. Också Sandy saknar förmåga att uppskatta kontakten med andra människor än familjen. Långsamt, genom mormoderns tillbakablickar och genom växelvis Sandys och Bess berättelser rullas en tragisk historia upp. Jag gillar det lite korthuggna språket i Mahlknechts bok, hon låter karaktärerna komma till tals genom sina reaktioner snarare än genom verbala analyser. Det är en sorglig, men ändå njutbar berättelse. För att riktigt komma i stämning kan du lyssna på det soundtrack som förlaget har bett Selma Mahlknecht att göra till sin berättelse.

Den bästa läsupplevelsen är ändå Uwe Timms bok I skuggan av min bror. Språket är fantastiskt – historien mycket intressant. Jag blev väldigt berörd av den här berättelsen (jag är förstås ganska lättrörd) och när jag satt på spårvagnen och läste de sista sidorna fick jag kämpa lite för att hålla tillbaka tårarna. Sparsmakat och på en enkel prosa låter oss Timm ta del av sina minnen om hur hans mycket äldre bror, Karl-Heinz, anmäler sig till Waffen-SS endast 18 år gammal. Ett år senare blir han beskjuten och mister båda benen. Sedan dör han. Vad lämnar en 19-årig soldat efter sig? En låda med några få vardagliga ting – en kam, tandkräm, några brev och en dagbok. Det är på denna dagbok författaren delvis bygger sin berättelse om brodern, föräldrarna, Tyskland och efterdyningarna av andra världskriget. Det är så skickligt skrivet, så skenbart enkelt, så himla bra! Det är också en berättelse om saknad, skam och ett land som försöker hitta sin identitet efter kriget. Jag funderar på Karl-Heinz anteckningar – ibland så vuxna, men ofta oreflekterade, korta små rader. Han var en ung pojke bara. Timm tar upp det svåra med att både älska, sakna och skämmas för sin bror. Han stod för det onda Tyskland samtidigt som han var så ung och oerfaren. Han försöker få fatt i en bror som han aldrig kände, som idealiserades i familjen och som han har få egna minnen av. Det som är så bra är att Uwe Timm lyckas göra berättelsen så stor och allmängiltig genom att utgå från något mycket privat.

/Anna

Himmel över London av Håkan Nesser

Har precis läst ut denna bok och vet egentligen inte riktigt vad jag tycker... Eller hur man ska säga (för att travestera Nesser). Det blir som det blir. Ja, det nesserska språket känner jag mig hemma i, där är han konsekvent.

Berättelsen börjar som en traditionell roman med ingredienser som spionageverksamhet, kalla kriget, trassliga familjerelationer och så London såklart. På insidan av pärmarna sitter t.o.m. en karta över de områden och gator som Nesser beskriver, så att man kan följa med under läsandets gång.

Efter ett tag dyker det upp en berättelse i berättelsen. Inget konstigt med det - huvudpersonen blickar tillbaka på sitt liv med hjälp av en dagbok. I ett senare skede inträder ytterligare ett litterärt begrepp - berättaren själv tar plats på scenen. Nu rör vi oss på tre olika nivåer samt att berättaren själv blickar tillbaka på sitt liv, vilket visar sig ha tydliga paralleller till huvudkaraktärens dagboksminnen. Någonstans här - när berättaren själv träder in på arenan - börjar jag att tänka på en annan författare, John Fowles. Även Paul Auster dyker upp i mina tankar och har jag inte någonstans läst att Nesser är ganska inspirerad av just honom? Fowles skrev en novellsamling som är bland det bästa jag läst, The ebony tower, och där använder han liknande grepp som Nesser gör.

Himmel över London är bra, den är välskriven, spännande och innehåller de typiska nesserska ordvändningarna och den torra humorn. Jag gillar det men tycker ändå inte att han riktigt lyckas knyta ihop trådarna i slutet av boken. Jag tycker verkligen om att han låter berättelsen äga rum på flera olika plan, men det är ett bygge som kräver en väldigt stor träffsäkerhet. Nesser är inte riktigt där, inte som Auster, inte som Fowles.

/Anna

Trick of the dark av Val McDermid och Devil's game av Patricia Hall

Två schyssta sommardeckare under semestern tänkte jag. Brukslitteratur där jag får mina anglofila lustar tillfredsställda både vad gäller språk och miljö. Sådana där som bara kan rinna genom hjärnan utan att man sedan tänker så mycket mer på dem. Men, men - så upptäckte jag något annat, något mer i den där brittiska, trevliga lunken. Ett smått subversivt, samhällskritiskt ställningstagande som äger rum mitt inne i texten. Nej, det är väl ingen nyhet att många deckarförfattare också har ett visst samhällskritiskt element i sina böcker, tänk Dennis Lehane, Sjöwall och Wahlöö, Denise Mina osv. Visst vet jag även att Val McDermid är gay och att flera av hennes karaktärer också är det. Men jag hade inte väntat mig att bli drabbad av hennes konsekvens att föra in detta som en normativ självklarhet. Genomtänkt undviker hon att beskriva utseenden, kläder på sina homosexuella karaktärer och koncentrerat sig i stället på deras relationer, känslor, funderingar, handlingar och samtal. En spark åt religionen och i synnerhet katolicismens trångsynthet och dess inställning till samkönade förhållanden får också en framskjuten plats. Själva "ploten" är väl inte så märkvärdig, men febrilt spännade såklart när McDermid in i det sista håller oss på halster om mördarens identitet.                                                           Patricia Hall är en ny bekatskap - journalist som skriver deckare under pseudonym. Detta är den 15 i serien (!). Storyn i hennes bok är inte heller den något som jag höjer på ögonbrynen åt - ett bestialiskt mord på en kvinna som ägnar sig åt den skrupulösa aktiviteten dogging i ett ensligt skogsområde. Paret Laura och Michael - hon journalist med moral och oförstående chef, han kriminalare med tragiskt förflutet - närmar sig mördaren från var sitt håll. Men Hall är tuff i sin kritik av den nya kristendomen med sina influenser av intelligent design och sitt smala, elistiska och dogmatiska förhållningssätt. Platsen är Yorkshire, dit återvänder en man som numer är både miljonär och pånyttfödd kristen. Hans mission är att göra om lokala skolor till akademier som drar till sig endast föräldrar och barn med den rätta inställningen. Där slängs man ut efter tre varningar, där härskar en konformitet som givetvis inte gynnar barn från så kallade sämre områden samt människor med annan sexuella läggning än den heterosexuella.

Men Hall gör det inte alltför lätt för sig- tack för det - den omhuldade etniciteten lämnar hon därhän, och så kan t.ex de mer ortodoxa muslimerna mycket väl vara de som passar bäst in i det nya skolsystemet med en människosyn som inte tillåter några avvikelser.

Så funderar jag, vad smarta de är, dessa damer. Att i denna vällästa genre lägga in scenarion och debatter om våra mest oöverstigliga hinder; sex, religion, politik. Nej, brukslitteratur ska jag aldrig mer kalla det, detta är elegant, genomtänkt och framförallt ett tydligt ställningstagande mot sexistiska tagetförgivanden och religiös trångsynthet.

/Anna

Banglatown, Need More Love, Doggie & Nolltolerans

Det skrivs, och publiceras, väldigt många självbiografier.

Jag ser, och nu generaliserar jag starkt kring genrerna, att det oftast inte handlar om några återhållsamma redovisningar av meriter och dygder i form av memoarer, utan om utlämnande, expressiva och bitvis generande intima självbiografier.

Man kan säga att i vårt samhällsklimat är narcissism gångbart och självupptagenhet är en marknadsföringsstrategi i arbetet med att skapa mikrobiografier på nätet (bloggar, facebook, twitter etc.)

Varför har vi ett så omättligt behov av att berätta om oss själva?  Av att lägga oss på divanen med omvärlden som lyssnare? Och varför är omvärlden så villig att lyssna?

Jag tror att vi kanske har ett stort behov av att förstå vem vi var, vem vi är och vem vi kan vara genom olika skeenden, relationer och känslor.

 Jag tror också att vi gillar att berätta om oss själva för bekräftelse och för att spegla oss i andra. Och, inte minst, är vi sentimentala och går i gång på igenkänningsfaktorer och tillbakablickanden.

Av samma skäl tror jag att vi gillar att läsa själbiografier: analysen, minnet och bekräftelsen/kärleken.

Serieformatet lämpar sig alldeles utmärkt åt självbiografin och även, kan man tillägga när det handlar om comix, utvecklingsromanen då det självbiografiska jagets berättelse kan konkretiseras visuellt med rutorna (som både avdelar och visar på förflyttningar i tid och rum) och med teckning och färgsättning. Det blir som att se på film.

Serieutgivningen med självbiografiskt (svenskt) material synes formligen exploderat sedan Åsa Grenvalls Det känns som hundra år (1999 Optimal Press) och Mats Jonssons Hey Princess (2002 Galago).

Nu har jag har läst den grafiska romanen (utvecklingsroman/självbiografi) Banglatown av Daniela Wilks (2011 Kartago Förlag).

Till Banglatown, London Storbritannien kommer den 23 åriga huvudkaraktären, och troligen Daniella Wilks alter ego i mycket (i intervjun berättar Wilks att hon använt sig av vänners erfarenheter), för att studera psykologi.

Den unga kvinnan som flyttar in i en ruffig lägenhet på en av storstadens bakgator är inte en speciellt cool eller djärv typ som lätt tar för sig och flyter in i den nya miljön, utan snarare en rädd och ganska nervig tjej som saknar mammans trygga famn och trösterika ord.

Wilks återger hur karaktären försöker hitta rätt i tillvaron, rätt i sig själv via studier och hemmamys (med en alltmer destruktiv pojkvän ) och med ett allt mer intensivt och påtvingat festande där droger och sprit intas besinningslöst.

Som läsare blir man lite orolig för den känsliga, ängsliga och ledsna tjejen – hon är så ensam i tankar, känslor och det som sker omkring henne.

Men hon fixar det, inte på ett superhjältinnesätt, utan på den hårda mänskliga vägen som innebär att ha dåligt omdöme och falla för frestelse, falla för grupptryck, för kärleken och drabbas av vemod och milt vansinne och möta ett mörker och vilja hoppa från.

Wilks tecknar den unga kvinnans mognadsprocess, hennes bli-vuxenresa/upptäcktsresa som utmynnar i självinsikt och klarhet och att kvinnan till slut fortfarande har lust att hoppa. Fast på ett mindre fatalt sätt.

Wilks liknar sin teckningsstil vid en 7-8 årings sätt att teckna och jag ser vad hon menar. Teckningarna känns sådär noggrant färglagda (med tusch som blöder genom pappret) och påtagligt fint tecknade (då blir det gärna aningen stelt) som man gärna gjorde i den åldern; valet av starka klara färger och betoningen av vissa detaljer (klädernas utseende, mönster och skor t.ex.) känns också igen från barndomens tecknande.

 Jag är över mig förtjust i Wilks sätt att teckna människor och miljöer, och hennes färganvändning (hennes sätt att färglägga med pennan!) men minst lika viktig är hennes monologer och dialoger som känns autentiska och gör berättelsen alldeles personlig.

Jag har även läst Daniela Wilks förebild Aline Kominsky Crumbs Need More Love: a graphic memoir (2007 MQ Publications Ltd).

Aline är en av de första kvinnliga konstnärerna (kanske den första?) som, tidigt under 1970-tal, använde det självbiografiska i serieformat. Aline Kominsky Crumb ingick då i det uttalat feministiska tecknarkollektivet Wimmens Comix och startade serien Twisted Sisters.

Aline K. Crumbs lilla tegelstenen till grafisk roman är helt fantastisk och jag vill påstå att jag blir totalt betagen. (jag ser vissa likheter med Lynda Berry´s personlighet och överflödande attityd)

Den är precis vad den säger att den är: en levnadsteckning över Aline Kominsky Crumb från tidigaste barndom, över tonår och fram till vuxenlivets nu.

Det är oförblommerade återblickar av den trasiga barndomstiden i en neurotisk och våldsam judisk (fattig) medelklass på Long Island; ungdomsåren i 1960-talets politiskt medvetna hippie- och flowerpowerkultur där experimenterande av både det ena och det andra var ett måste; det mer eller mindre stadgade livet med maken serietecknaren Robert Crumb och dottern Sophie i ett Kalifornien med ett växande konformistiskt suburbia (förortshelvete).

Och den tar upp och manar till diskussion om, så mycket mer som pågår i våra liv: kulturens påverkan på personlighet, feminism och kvinnlighet, kroppsideal och politik, normer för relationer/kärleksförhållanden.

Aline närmar sig varje del av sitt liv, både det goda och det dåliga med en stor skopa svart humor (mycket självdistans) och det är så befriande att se/läsa en människa som bjuder så på sig själv.

Aline Kominsky Crumbs bok är gapig, galen, intelligent, neurotiskt, stark, våldsam, fantastiskt kul (dialogerna med maken! Och Long Island-dialekten).

Så här beskrev Robert Crumb sitt första möte med Alines verk: ”The drawings seemed totally irrational, the work of a deeply disturbed individual. They looked tortured, ugly even, directly out of the subconscious, yet there was humor, deeply personal and very self-depracating. What a crazy girl, I thought. I was drawn in, pulled in”. Just så.

 Jag har även läst Doggie av Sofia Karlström (Optimal Press 2011)

Människans bästa vän säges vara hunden, och vi förlänar gärna husdjuret mänskliga egenskaper.

Sofia Karlström har gjort det reellt.

Det börjar med något som ter sig vara en berättelse om en vanlig familj – fast familjen består av djur, eller djur och människor.

Först vanlig familjelycka som går i kras efter mannen i familjen Doggies (som har hundkropp och mansansikte) otrohetsaffär och han förtvivlad tvingas lämna hem och barn.

Därefter den sedvanliga singelvändan då Doggie tillsammans med en betydligt skrupulösare vän (med manskropp och tjuransikte) ger sig ut på enbarrunda som tar en ände med förskräckelse. I lätt surrealistiska bildscener – för världen som återges är verkligen seriernas värld! – möter oss läsare diverse litterära referenser (Pelle Svanslös, Kapten Haddock, Melville´s val, Donkey Kong, My Little Pony, Mumin m.fl.

Jag vill väldigt gärna skapa ordning i det jag ser, förstå vad det är jag ser. Handlar det om en symbolisk transformering? Från hund till människa. En dröm, ett rus? En hunds drömmar, en människas drömmar. Eller ska jag bara låta det vara så, ett konstnärens universum där allt är tillåtet för konstnären. En lek med referenser från seriernas värld där man känner igen sig och ändå inte?

Och så har jag läst Nolltolerans av Carina Kågström (Kartago 2011)

Jag går rakt på sak och erkänner att jag faktiskt inte riktigt klarar av Kågströms One-liners.

Hangups!

De känns så förnumstiga eller självklara eller att det här har jag hört förr (och inte ens då var det kul eller skarpsinnigt!)  Så här låter det/ser det ut konstant boken igenom:

Det känns lite som om Kågström vill göra en N. Hemmingson (och Hemmingson är så relevant) eller en J.Stenmark (och han är underfundig) och då känner jag att det hela blir konstruerat, fejkat, tillgjort liksom – som om Kågström försöker vinna billiga poänger.

Jag ser att Kågström är en riktigt skicklig tecknare och jag gillar hennes illustrationer väldigt mycket. Men nä, den här boken skulle jag aldrig rekommendera någon att ta med sig från biblioteket.

Snälla Kågström kan du inte illustrera en bilderbok i stället? Jag är nyfiken på de tre barnen som lurar på älg. Eller skriv en grafisk roman om kvinnorna som duger (på sidan 119).

/Susanne

The Perks of being a wallflower av Stephen Chbosky

Boken är skriven i brevform där vi får följa Charlie från ca 14 års ålder och två år framåt– en period som sträcker sig genom high school. Jag läser boken med Charlies målbrottsröst i öronen. Jag vet precis hur han låter; den där höga, entoniga rösten som många killar i början av tonåren har. Breven är adresserade till en anonym person, någon som Charlie har respekt för och vågar lita på. Jag får känslan av att denna någon kanske måste vara en människa som är några år äldre än honom själv. Charlie berättar nästan allt och gör det med en slags praktiskt rättframhet och naivitet som är både rörande och komisk. Chbosky lockas aldrig att göra Charlie till en smart vuxen i en tonårings kropp, han är hela tiden sitt tonårsjag med dess funderingar, undringar och filosofiska slutsatser.

Chboskys roman innehåller allt det där som flyter omkring under tonåren – hur man ska närma sig någon man tycker om, om man verkligen duger som människa, hur gör man för att säga sin mening – för att överhuvudtaget höras och tas på allvar, experimenterande med droger, relationer som uppstår när man börjar en ny skola osv. Men den tar även upp ämnen som självmord, drogberoende, pedofili, sexuell läggning etc.

När boken börjar är Charlie en riktig ”wallflower” – ensam, inåtvänd och ganska nördig.

Ett syskonpar (kille och tjej), som är ett år äldre än Charlie, tar honom under sina vingars beskydd. Han börjar umgås i deras kretsar och relationen mellan dem fördjupas med olika konsekvenser. Tonårens känslosvall finns hela tiden med som en bakgrundskulör och jag är stundom mycket glad och stundom lite melankolisk över att de där tvära kasten är förbi.

Charlie är brådmogen när det gäller litteratur och av sin engelskalärare får han olika klassiker att läsa som han sedan ska skriva essäer om – och han gör det med hela sitt omogna, tonårssmarta, insiktsfulla jag – vilket får även mig att vilja läsa/läsa om dessa böcker. Bookdroping antar jag att man skulle kunna anklaga denna roman för, men för oss som älskar böcker är ju sådant bara alldeles, alldeles underbart. Men det är inte bara böcker som nämns och refereras till, även musik, filmer och tv-serier omtalas flitigt och detta är alltså ca 1991 och framåt, vilket även får mig att känna mig nära Charlie rent åldersmässigt.

Tv-serien M*A*S*H får ett särskilt utrymme och det känns som en tanke när tonårssonen plötsligt börjar spela Suicide is painless på elgitarren i rummet bredvid.

Just nu filmas boken med bl.a. Logan Lerman, Paul Rudd och Emily Watson i huvudrollerna.

/Anna