Schweizaren Stamm är en väletablerad författare men detta är den första boken som översatts till svenska.
Berättelsen både fascinerade och gjorde mig irriterad. Bra tecken – att inte bli berörd alls är det värsta en läsare kan råka ut för.
Sju år handlar om Alexander och om jakten och förväntan på att vara/bli lycklig. I bokens början är han med sin fru och dotter på en vernissage. En idyllisk ögonblicksbild av den heliga treenigheten – mannen, kvinnan, barnet. Men vad finns bakom denna bild? Konstverken på utställningen är gjorda av väninnan Antje som Alexander egentligen lärt känna via sin fru Sonja. I samtal med Antje börjar han sedan berätta om sin tid på arkitektutbildningen, hur han där träffar Sonja, sina studiekamrater och hur hans liv har kommit att gestalta sig.
Tiden flyttas fram och tillbaka mellan nu och då, men berättelsen om Alexanders liv fortlöper hela tiden fram mot nuet. I bakgrunden finns under alla år polskan Iwona, en kvinna som han har ett slags förhållande med – ja, det är verkligen ett slags förhållande - som han aldrig kan göra sig fri ifrån men som han samtidigt behandlar väldigt illa.
Det jag tycker om med berättelsen är att Stamm aldrig blir sentimental, rak upp och ner berättar han om Alexanders liv, hans tankar och reflektioner. Språket är enkelt och avskalat utan onödiga bisatser eller krusiduller.
Jag förstår ofta inte Alexander, jo ibland gör jag det, men hans sätt att agera och tänka retar upp mig eller gör mig i alla fall frågande och rätt så arg. Men det gäller också Sonja och Iwona – fast kanske på andra sätt. Men ändå är det så skönt att ingen av dessa personer har absolut rätt eller fel, ingen av dem är mer god eller ond än någon annan. De är människor som försöker klara av sin värld helt enkelt. Och de har alla olika uppfattning om vad lycka är och hur den ska uppnås.
Den person jag tycker mest om är väninnan Antje. Jag gillar henne för att hon är så fri och okonventionell och står för det på alla plan. Frågan är om hon förväntar sig lycka, hon bara lever.
Historien i sig är egentligen ganska banal men ändå stannar den kvar hos mig, jag går och tänker på personerna och deras handlingssätt fler dagar efter att boken är utläst.
Men lyckan då – hur går det med den? Vill Stamm visa på att vi egentligen har ganska liten möjlighet att påverka våra liv med vårt förnuft? Om vi använder oss av förnuft mer än känslor, om vi har en bild av hur våra liv ska gestalta sig och siktar mot det – blir vi lyckligare då? Alexander jämför sitt – till synes – väletablerade liv (kulturellt, statusmässigt, ekonomiskt) med Iwonas mycket enkla, kanske rent av innehållslösa liv. Ändå tror han att hon måste vara lyckligare än honom. Bara med henne är han sig själv och avslappnad, rent av fri? Men kan lyckan bara infinna sig om man inte alltid har tillgång till den? Det här är en bok som jag skulle rekommendera för dem som är med i någon bokcirkel – mycket att diskutera!
/Anna
