Det skrivs, och
publiceras, väldigt många självbiografier.
Jag ser, och nu
generaliserar jag starkt kring genrerna, att det oftast inte handlar om några
återhållsamma redovisningar av meriter och dygder i form av memoarer, utan om
utlämnande, expressiva och bitvis generande intima självbiografier.
Man kan säga att
i vårt samhällsklimat är narcissism gångbart och självupptagenhet är en
marknadsföringsstrategi i arbetet med att skapa mikrobiografier på nätet
(bloggar, facebook, twitter etc.)
Varför har vi
ett så omättligt behov av att berätta om oss själva? Av att lägga oss på divanen med omvärlden som lyssnare? Och
varför är omvärlden så villig att lyssna?
Jag tror att vi
kanske har ett stort behov av att förstå vem vi var, vem vi är och vem vi kan
vara genom olika skeenden, relationer och känslor.
Jag tror också att vi gillar att berätta
om oss själva för bekräftelse och för att spegla oss i andra. Och, inte minst,
är vi sentimentala och går i gång på igenkänningsfaktorer och tillbakablickanden.
Av samma skäl
tror jag att vi gillar att läsa
själbiografier: analysen, minnet och bekräftelsen/kärleken.
Serieformatet
lämpar sig alldeles utmärkt åt självbiografin och även, kan man tillägga när
det handlar om comix,
utvecklingsromanen då det självbiografiska jagets berättelse kan konkretiseras
visuellt med rutorna (som både avdelar och visar på förflyttningar i tid och
rum) och med teckning och färgsättning. Det blir som att se på film.
Serieutgivningen
med självbiografiskt (svenskt) material synes formligen exploderat sedan Åsa
Grenvalls Det känns som hundra år
(1999 Optimal Press) och Mats Jonssons Hey Princess (2002 Galago).
Nu har jag har
läst den grafiska romanen (utvecklingsroman/självbiografi) Banglatown av Daniela Wilks (2011 Kartago Förlag).
Till Banglatown,
London Storbritannien kommer den 23 åriga huvudkaraktären, och troligen
Daniella Wilks alter ego i mycket (i intervjun berättar Wilks att hon
använt sig av vänners erfarenheter), för att studera psykologi.
Den unga kvinnan
som flyttar in i en ruffig lägenhet på en av storstadens bakgator är inte en
speciellt cool eller djärv typ som lätt tar för sig och flyter in i den nya
miljön, utan snarare en rädd och ganska nervig tjej som saknar mammans trygga
famn och trösterika ord.
Wilks återger
hur karaktären försöker hitta rätt i tillvaron, rätt i sig själv via studier
och hemmamys (med en alltmer destruktiv pojkvän ) och med ett allt mer
intensivt och påtvingat festande där droger och sprit intas besinningslöst.
Som läsare blir
man lite orolig för den känsliga, ängsliga och ledsna tjejen – hon är så ensam
i tankar, känslor och det som sker omkring henne.
Men hon fixar
det, inte på ett superhjältinnesätt, utan på den hårda mänskliga vägen som
innebär att ha dåligt omdöme och falla för frestelse, falla för grupptryck, för
kärleken och drabbas av vemod och milt vansinne och möta ett mörker och vilja
hoppa från.
Wilks tecknar
den unga kvinnans mognadsprocess, hennes bli-vuxenresa/upptäcktsresa som
utmynnar i självinsikt och klarhet och att kvinnan till slut fortfarande har
lust att hoppa. Fast på
ett mindre fatalt sätt.
Wilks liknar sin
teckningsstil vid en 7-8 årings sätt att teckna och jag ser vad hon menar.
Teckningarna känns sådär noggrant färglagda (med tusch som blöder genom
pappret) och påtagligt fint
tecknade (då blir det gärna aningen stelt) som man gärna gjorde i den åldern;
valet av starka klara färger och betoningen av vissa detaljer (klädernas
utseende, mönster och skor t.ex.) känns också igen från barndomens tecknande.
Jag är över mig förtjust i Wilks sätt
att teckna människor och miljöer, och hennes färganvändning (hennes sätt att
färglägga med pennan!) men minst lika viktig är hennes monologer och dialoger
som känns autentiska och gör berättelsen alldeles personlig.
Jag har även
läst Daniela Wilks förebild Aline Kominsky Crumbs Need More Love: a graphic
memoir (2007 MQ
Publications Ltd).
Aline är en av
de första kvinnliga konstnärerna (kanske den första?) som, tidigt under
1970-tal, använde det självbiografiska i serieformat. Aline Kominsky Crumb
ingick då i det uttalat feministiska tecknarkollektivet Wimmens Comix och startade serien Twisted Sisters.
Aline K. Crumbs
lilla tegelstenen till grafisk roman är helt fantastisk och jag vill påstå att
jag blir totalt betagen. (jag ser vissa likheter med Lynda Berry´s personlighet
och överflödande attityd)
Den är precis
vad den säger att den är: en levnadsteckning över Aline Kominsky Crumb från
tidigaste barndom, över tonår och fram till vuxenlivets nu.
Det är
oförblommerade återblickar av den trasiga barndomstiden i en neurotisk och
våldsam judisk (fattig) medelklass på Long Island; ungdomsåren i 1960-talets
politiskt medvetna hippie- och flowerpowerkultur där experimenterande av både
det ena och det andra var ett måste; det mer eller mindre stadgade livet med
maken serietecknaren Robert Crumb och dottern Sophie i ett Kalifornien med ett
växande konformistiskt suburbia (förortshelvete).
Och den tar upp
och manar till diskussion om, så mycket mer som pågår i våra liv: kulturens
påverkan på personlighet, feminism och kvinnlighet, kroppsideal och politik,
normer för relationer/kärleksförhållanden.
Aline närmar sig
varje del av sitt liv, både det goda och det dåliga med en stor skopa svart
humor (mycket självdistans) och det är så befriande att se/läsa en människa som
bjuder så på sig själv.
Aline Kominsky
Crumbs bok är gapig, galen, intelligent, neurotiskt, stark, våldsam,
fantastiskt kul (dialogerna med maken! Och Long Island-dialekten).
Så här beskrev
Robert Crumb sitt första möte med Alines verk: ”The drawings seemed totally
irrational, the work of a deeply disturbed individual. They looked tortured,
ugly even, directly out of the subconscious, yet there was humor, deeply
personal and very self-depracating. What a crazy girl, I thought. I was drawn
in, pulled in”. Just så.
Människans bästa
vän säges vara hunden, och vi förlänar gärna husdjuret mänskliga egenskaper.
Sofia Karlström
har gjort det reellt.
Det börjar med
något som ter sig vara en berättelse om en vanlig familj – fast familjen består
av djur, eller djur och människor.
Först vanlig
familjelycka som går i kras efter mannen i familjen Doggies (som har hundkropp
och mansansikte) otrohetsaffär och han förtvivlad tvingas lämna hem och barn.
Därefter den
sedvanliga singelvändan då Doggie tillsammans med en betydligt skrupulösare vän
(med manskropp och tjuransikte) ger sig ut på enbarrunda som tar en ände med
förskräckelse. I lätt surrealistiska bildscener – för världen som återges är
verkligen seriernas värld! – möter oss läsare diverse litterära referenser
(Pelle Svanslös, Kapten Haddock, Melville´s val, Donkey Kong, My Little Pony,
Mumin m.fl.
Jag vill väldigt
gärna skapa ordning i det jag ser, förstå vad det är jag ser. Handlar det om en
symbolisk transformering? Från hund till människa. En dröm, ett rus? En hunds
drömmar, en människas drömmar. Eller ska jag bara låta det vara så, ett
konstnärens universum där allt är tillåtet för konstnären. En lek med
referenser från seriernas värld där man känner igen sig och ändå inte?
Och så har jag
läst Nolltolerans av Carina Kågström (Kartago 2011)
Jag går rakt på
sak och erkänner att jag faktiskt inte riktigt klarar av Kågströms One-liners.
Hangups! |
De känns så
förnumstiga eller självklara eller att det här har jag hört förr (och inte
ens då var det kul eller skarpsinnigt!) Så här låter det/ser det ut konstant boken igenom:
Det känns lite
som om Kågström vill göra en N. Hemmingson (och Hemmingson är så relevant) eller
en J.Stenmark (och han är underfundig) och då känner jag att det hela blir
konstruerat, fejkat, tillgjort liksom – som om Kågström försöker vinna billiga
poänger.
Jag ser att
Kågström är en riktigt skicklig tecknare och jag gillar hennes illustrationer
väldigt mycket. Men nä, den här boken skulle jag aldrig rekommendera någon att
ta med sig från biblioteket.
Snälla Kågström
kan du inte illustrera en bilderbok i stället? Jag är nyfiken på de tre barnen
som lurar på älg. Eller skriv en grafisk roman om kvinnorna som duger (på sidan
119).
/Susanne