En regnig dag i Göteborg...

...där avslutas Torbjörn Flygts Outsider liksom även föregångaren Underdog. Jag var faktiskt lite rädd att Flygts uppföljare inte skulle leva upp till första romanens nivå. Att skriva en fortsättning på en succé tio år senare är ingen självklarhet. För romanen Underdog tilldelades Flygt Augustpriset 2001. Det jag gillade så mycket med första boken var just det – underdogperspektivet, klasskildringen.

Tio senare, i slutet av 80-talet, befinner sig Johan Kraft i Lund och läser juridik. Här har han träffat Helena som går en årskurs över honom i samma ämne. Här bor han på korridor och skildrar sina medboende med både närhet och distans. Mamma Bodil är förstås kvar i Malmö, nu har hon avancerat till kontorist på Hallbergs marknadsavdelning i stället för att slita ut sig på ”Strumpan” – fabriken där hon jobbade under Johan och storasyster Monikas uppväxt. En av de saker som lyser starkast för mig är skildringen av Bodil, hur hon aldrig är ett offer, hur hon med självklarhet och alldeles på egen hand har uppfostrat Johan och Monika. Vad skönt det är att en kvinna som hon framställs som en människa och inte en kliché. Mot slutet harvar det, där vet jag inte vart Flygt är på väg med Bodil. Eller så är det bara jag som inte gillar förändringen hos henne.

Jag tycker om berättelsen, Flygts språk med dess långa, långa meningsbyggnader, med fantastiska ord som A-ekonomiprosa och businesslingo. Hans grepp att hoppa mellan olika decennier och låta den äldre versionen av en person ligga som ett raster över den yngre, tilltalar mig. Just förmågan att skriva berättelsen på det sättet, att låta själva händelseförloppet uppfattas av olika åldrar gör att historien blir så hel och lätt att ta till sig. Och ändå får jag i bland en känsla av ojämnhet under läsandets gång. Men kanske har det mer med mig att göra eftersom även mitt läsarjag är tio år äldre och bär andra glasögon.

Jag vet inte egentligen om Johan är så mycket av en outsider (tycker han det själv?), han är med i studentkretsarna, finner vänner och hittar ett sammanhang. Det är ingen speciellt svår kamp och flyter på ganska bra. Visst finns reflektionerna där, att se sig själv och sitt beteende, sina kunskaper, i förhållande till andra. Betraktandet av olika slags människor. Men Johan finner sig ändå väl tillrätta. Johans fyrtiosjuåriga jag känns desto starkare närvarande. En lite vemodig, bitterljuv, plötsligt ödmjuk, människa som accepterar att livet liksom blev som det blev, att vara fast i sitt språk, sina vanor och sitt bostadsområde för att man inte har något annat. Och att till varje pris hålla fast vid det för att det ÄR just allt man har.

Något annat som Flygt är mycket skicklig på är att väva in Sveriges samtid i berättelsen. Palmes död exempelvis, Berlinmurens fall, första borgerliga regeringen i Sverige på tio år och dess för- och efterspel, fåntrattarna i Ny Demokrati, Lasermannens skräckhärjningar osv. Just resultatet av valet 1991 utvecklas till ett brandtal där Flygt inte sockrar någonting utan skriver på en prosa som örfilar upp den blåskimrande politiska agenda som lade sig över folkhemmet med sin nya människosyn. På två och en halv sida finns inte en punkt, bara kommatecken. ”Vi har återigen en stämning, ett land, en stad där vi skäms för dem vi låtit oss bli”. 

Slutet är öppet och det måste, antar jag, innebära att Flygt planerar för en fortsättning. Frågan är om det behöver dröjer tio år till? Hoppas inte det.

/Anna

Snart bokmässa!

Senaste tiden har jag läst tre tyskspråkiga författare och det är också tre helt olika läsupplevelser. Alla tre råkar vara utgivna på det relativt nystartade förlaget Thorén & Lindskog. Är du intresserad av framförallt ny tysk litteratur så kolla deras utgivning. Ett plus är också den snygga designen på omslagen vilket gör att böckerna ser väldigt inbjudande ut J.

Tanja Langer debuterade med boken Cap Esterel 1999 (på svenska 2010). Jag var riktigt sugen på den här boken eftersom författaren var lovprisad och ingick i ”tjejundret” (fräuleinwunder), en litterär strömning som tog fart i Tyskland på 90-talet. Storyn var lovande – en ung man, arkitekten Michel, söker sig tillbaka till franska Rivieran där han tillbringade ett par somrar som barn. Något har hänt, något stort och viktigt, för längesedan. Jag gillar när det finns gåtor i det förflutna som ska nystas upp och reflekteras över. I början är det ganska svårt att hänga med i berättelsen, språket är liksom collageaktigt och vi följer tre röster – Michels, Elisabeths och Hélènes. Texten hoppar en del och jag får ibland bläddra tillbaka för att förstå vem som säger vad. Snart förstår man att Hélène är Michels mor och Elisabeth hans tidigare älskarinna. Men vad vill författaren egentligen, undersöka dessa personers inbördes relation eller följa Michel i hans väg till självinsikt? Det är så oklart och berättelsen lyckas aldrig riktigt gripa tag i mig. Jag uppskattar att Langer berättar i bilder och gör associationer till bildkonst. Ett fragmentariskt språk kan vara intressant för att det låter oss läsare dra egna slutsatser och skapa oss egna bilder av olika skeenden, men nä, det här kändes så platt. Historien i sig är som sagt eggande och spännande men den liksom slarvas bort. Kanske är jag ingen stilistisk finsmakare och har missat poängen?

Ingen fara av Selma Mahlknecht kom ut 2009 (ett år senare på svenska). Även detta är en debutroman. Gradvis får vi stifta bekantskap med två systrar, Bess och Sandy. Men vad är det som gör dem så olyckliga? Hur kommer det sig att deras band till sin mormor är så oerhört starka? Jag kommer på mig själv med att febrilt vända blad för att få veta hur det går. Snart förstår jag att mörka hemligheter i systrarnas förflutna både binder dem samman och skapar sår och smärta mellan dem. Med ett fint språk lyckas författaren att skildra både Bess och Sandys inre och yttre skeenden. Bess med sin tragiska självbild, sin oförmåga att leva utanför den närmaste familjen och det ständiga brevskrivandet till systern. Brev som aldrig skickas. Sandy är yngre och försöker söka sig bort, men ingenting förändras och hon försöker att ta sitt liv precis på samma sätt som Virginia Woolf – med stenar i klänningsfickorna. Också Sandy saknar förmåga att uppskatta kontakten med andra människor än familjen. Långsamt, genom mormoderns tillbakablickar och genom växelvis Sandys och Bess berättelser rullas en tragisk historia upp. Jag gillar det lite korthuggna språket i Mahlknechts bok, hon låter karaktärerna komma till tals genom sina reaktioner snarare än genom verbala analyser. Det är en sorglig, men ändå njutbar berättelse. För att riktigt komma i stämning kan du lyssna på det soundtrack som förlaget har bett Selma Mahlknecht att göra till sin berättelse.

Den bästa läsupplevelsen är ändå Uwe Timms bok I skuggan av min bror. Språket är fantastiskt – historien mycket intressant. Jag blev väldigt berörd av den här berättelsen (jag är förstås ganska lättrörd) och när jag satt på spårvagnen och läste de sista sidorna fick jag kämpa lite för att hålla tillbaka tårarna. Sparsmakat och på en enkel prosa låter oss Timm ta del av sina minnen om hur hans mycket äldre bror, Karl-Heinz, anmäler sig till Waffen-SS endast 18 år gammal. Ett år senare blir han beskjuten och mister båda benen. Sedan dör han. Vad lämnar en 19-årig soldat efter sig? En låda med några få vardagliga ting – en kam, tandkräm, några brev och en dagbok. Det är på denna dagbok författaren delvis bygger sin berättelse om brodern, föräldrarna, Tyskland och efterdyningarna av andra världskriget. Det är så skickligt skrivet, så skenbart enkelt, så himla bra! Det är också en berättelse om saknad, skam och ett land som försöker hitta sin identitet efter kriget. Jag funderar på Karl-Heinz anteckningar – ibland så vuxna, men ofta oreflekterade, korta små rader. Han var en ung pojke bara. Timm tar upp det svåra med att både älska, sakna och skämmas för sin bror. Han stod för det onda Tyskland samtidigt som han var så ung och oerfaren. Han försöker få fatt i en bror som han aldrig kände, som idealiserades i familjen och som han har få egna minnen av. Det som är så bra är att Uwe Timm lyckas göra berättelsen så stor och allmängiltig genom att utgå från något mycket privat.

/Anna

Himmel över London av Håkan Nesser

Har precis läst ut denna bok och vet egentligen inte riktigt vad jag tycker... Eller hur man ska säga (för att travestera Nesser). Det blir som det blir. Ja, det nesserska språket känner jag mig hemma i, där är han konsekvent.

Berättelsen börjar som en traditionell roman med ingredienser som spionageverksamhet, kalla kriget, trassliga familjerelationer och så London såklart. På insidan av pärmarna sitter t.o.m. en karta över de områden och gator som Nesser beskriver, så att man kan följa med under läsandets gång.

Efter ett tag dyker det upp en berättelse i berättelsen. Inget konstigt med det - huvudpersonen blickar tillbaka på sitt liv med hjälp av en dagbok. I ett senare skede inträder ytterligare ett litterärt begrepp - berättaren själv tar plats på scenen. Nu rör vi oss på tre olika nivåer samt att berättaren själv blickar tillbaka på sitt liv, vilket visar sig ha tydliga paralleller till huvudkaraktärens dagboksminnen. Någonstans här - när berättaren själv träder in på arenan - börjar jag att tänka på en annan författare, John Fowles. Även Paul Auster dyker upp i mina tankar och har jag inte någonstans läst att Nesser är ganska inspirerad av just honom? Fowles skrev en novellsamling som är bland det bästa jag läst, The ebony tower, och där använder han liknande grepp som Nesser gör.

Himmel över London är bra, den är välskriven, spännande och innehåller de typiska nesserska ordvändningarna och den torra humorn. Jag gillar det men tycker ändå inte att han riktigt lyckas knyta ihop trådarna i slutet av boken. Jag tycker verkligen om att han låter berättelsen äga rum på flera olika plan, men det är ett bygge som kräver en väldigt stor träffsäkerhet. Nesser är inte riktigt där, inte som Auster, inte som Fowles.

/Anna

Trick of the dark av Val McDermid och Devil's game av Patricia Hall

Två schyssta sommardeckare under semestern tänkte jag. Brukslitteratur där jag får mina anglofila lustar tillfredsställda både vad gäller språk och miljö. Sådana där som bara kan rinna genom hjärnan utan att man sedan tänker så mycket mer på dem. Men, men - så upptäckte jag något annat, något mer i den där brittiska, trevliga lunken. Ett smått subversivt, samhällskritiskt ställningstagande som äger rum mitt inne i texten. Nej, det är väl ingen nyhet att många deckarförfattare också har ett visst samhällskritiskt element i sina böcker, tänk Dennis Lehane, Sjöwall och Wahlöö, Denise Mina osv. Visst vet jag även att Val McDermid är gay och att flera av hennes karaktärer också är det. Men jag hade inte väntat mig att bli drabbad av hennes konsekvens att föra in detta som en normativ självklarhet. Genomtänkt undviker hon att beskriva utseenden, kläder på sina homosexuella karaktärer och koncentrerat sig i stället på deras relationer, känslor, funderingar, handlingar och samtal. En spark åt religionen och i synnerhet katolicismens trångsynthet och dess inställning till samkönade förhållanden får också en framskjuten plats. Själva "ploten" är väl inte så märkvärdig, men febrilt spännade såklart när McDermid in i det sista håller oss på halster om mördarens identitet.                                                           Patricia Hall är en ny bekatskap - journalist som skriver deckare under pseudonym. Detta är den 15 i serien (!). Storyn i hennes bok är inte heller den något som jag höjer på ögonbrynen åt - ett bestialiskt mord på en kvinna som ägnar sig åt den skrupulösa aktiviteten dogging i ett ensligt skogsområde. Paret Laura och Michael - hon journalist med moral och oförstående chef, han kriminalare med tragiskt förflutet - närmar sig mördaren från var sitt håll. Men Hall är tuff i sin kritik av den nya kristendomen med sina influenser av intelligent design och sitt smala, elistiska och dogmatiska förhållningssätt. Platsen är Yorkshire, dit återvänder en man som numer är både miljonär och pånyttfödd kristen. Hans mission är att göra om lokala skolor till akademier som drar till sig endast föräldrar och barn med den rätta inställningen. Där slängs man ut efter tre varningar, där härskar en konformitet som givetvis inte gynnar barn från så kallade sämre områden samt människor med annan sexuella läggning än den heterosexuella.

Men Hall gör det inte alltför lätt för sig- tack för det - den omhuldade etniciteten lämnar hon därhän, och så kan t.ex de mer ortodoxa muslimerna mycket väl vara de som passar bäst in i det nya skolsystemet med en människosyn som inte tillåter några avvikelser.

Så funderar jag, vad smarta de är, dessa damer. Att i denna vällästa genre lägga in scenarion och debatter om våra mest oöverstigliga hinder; sex, religion, politik. Nej, brukslitteratur ska jag aldrig mer kalla det, detta är elegant, genomtänkt och framförallt ett tydligt ställningstagande mot sexistiska tagetförgivanden och religiös trångsynthet.

/Anna