Vad var det som fick en del män att under 1800-talet/ början av 1900-talet att bege sig till oländiga platser runtom i världen, kasta sig huvudstupa in i dumdristiga expeditioner med för uppgiften illa anpassade kläder och naiv optimism som enda skydd mot allsköns hemska väderförhållanden och andra umbäranden?
Var det ett bekräftelsebehov att klara av det omöjliga, eller var det tristess som frammanade en lust för äventyret, eller moll människans ständigt närvarande nyfikenhet?
I Michel Pavers senaste roman Evig natt: en arktisk spökroman (Semic 2011) förstår man redan av bokens första inledande sidor att något fasansfullt har hänt. I ett brev efterfrågar en forskare i abnorm rädsla om en Jack Millers erfarenheter som ska ha nedtecknats i en dagbok - han nekas tillgång till dagboken men inte vi läsare.
Det är London januari 1937 och Jack Miller inbjuds att delta i en forskningsexpedition som telegraf till Spetsbergen i Arktis - vilddjurens, tystnaden och isens land.
Övriga deltagare är de lika oerfarna överklassynglingarna Hugo, Gus och Algie. Jack känner sig osäker inför det hela, inte minst på grund av sin i klass grundade känsla av underlägsenhet. Men erbjudandet kommer också vid rätt tidpunkt för Jack har länge längtat bort från denna sin klass kastmärke, bort från sitt trista, fattiga och utsiktslösa liv. Jack reser med expeditionen för att komma undan, och för att om möjligt börja om på nytt.
Expeditionen beger sig av mot Arktis med allsköns bekvämligheter, diverse delikatesser och ett spann huskies.
Expeditionen har på kartan ringat in Gruhuken som platsen för deras forskningsstation, men skepparen Mr Eriksson som för dem över Berents isiga hav vägrar först släppa av dem där.
Skepparen vet att Gruhuken är en hemsökt plats och för olycka med sig - där händer ofattbart onda ting. Skepparen tvingas ge med sig och till Gruhuken ankommer expeditionen i augusti då solen är uppe dygnet runt och de möts där av lämningar efter en tidigare boplats för kolbrytare; en svartnad koja och en björnstolpe som redan vid första anblick är olycksbådande och ger känslan av att det här stället inte är som det ska. De bygger sig ett hus och får upp sina mätstationer - de gör sig hemmastadda.
Sakta men säkert försvinner ljuset och mörkret - det närapå totala och konstanta polarmörkret- väntar på att ta över. Olyckor och sjukdom tvingar därpå även hans kompanjoner att lämna Gruhuken.
Och i detta isiga mörkerlandskap, där havet snart fryser och ingen återvändo står till buds, lämnas Jack ensam med spannet hundar. Men Jack är inte ensam - något annat ondskefullt och hotande rör sig i det nattsvarta.
"Fullständigt oväntat, utan någon som helst anledning, blev jag rädd. Inte bara orolig. Det här var djup, irrationell, dunkande skräck. Det kröp i skinnet på mig. Jag fick hjärtat i halsgropen. Jag kunde inte andas. Mina sinnen var på helspänn. Min kropp visste före mig att det fanns något här"
Jack väntar och ängslas i mörkret och ensamheten - skräcken hålls endast undan med hjälp av förnuft och arbetsrutiner*. Och med hjälp av den lilla huskien Isaak med isblå ögon och ett trofast hjärta.
Det arktiska landskapet i all sin mångfald målas storslaget vackert och mycket fysiskt påtagligt av Paver (som läsare är man där!) och kontrasteras med Jacks och expeditionens detaljrika värld av vardagsbestyr i huset. Landskapet, mörkret, kylan, tystnaden, ljuset, Jack och den lilla hunden kommer med Pavers förmåga att skildra, läsaren så nära. Liksom hotet, det ondskefulla och rädslan.
Det var länge sedan jag blev så rädd under läsningen av en bok - mörkerrädd på riktigt! Jag ville bara läsa, och läsa den här boken och samtidigt inte av rädsla för vad som väntade mig på nästa sida. Och för vad som skulle hända med den lilla hunden (alltid hunden i en äkta skräckis!)
"Kanske är det inte mörkret som människor är rädda för, utan det som kommer i mörkret".
* Även Jacks tankar om Gus, vännen som tvingades hem efter en olycka. För Jack är, inser han, upp över öronen kär i Gus och tanken på honom, att få återse honom och visa att han klarat det, att Gus kan vara stolt över honom, får Jack att stanna kvar och härda ut.
/Susanne
