Göra slut och börja om

Det tog bara slut. Lusten att skriva om lästa böcker. Om böcker vi ville läsa. Kanske var det så att kravet på att skriva om det vi hade läst tog över. Gjorde läsandet och skrivandet prestationsinriktat och alltid med syftet att visas offentligt. Trots att läsare inte hittade hit.
Och så kommer den igen -lusten. Ska den ut här? Kanske. Vi håller det öppet.Vi säger det lite löst.

bild Nanna

Evig natt av Michelle Paver

Vad var det som fick en del män att under 1800-talet/ början av 1900-talet att bege sig till oländiga platser runtom i världen, kasta sig huvudstupa in i dumdristiga expeditioner med för uppgiften illa anpassade kläder och naiv optimism som enda skydd mot allsköns hemska väderförhållanden och andra umbäranden? 

Var det ett  bekräftelsebehov att klara av det omöjliga, eller var det tristess som frammanade en lust för äventyret, eller moll människans ständigt närvarande nyfikenhet?

  I Michel Pavers senaste roman Evig natt: en arktisk spökroman (Semic 2011) förstår man redan av bokens första inledande sidor att något fasansfullt har hänt. I ett brev efterfrågar en forskare i abnorm rädsla om en Jack Millers erfarenheter som ska ha nedtecknats i en dagbok - han nekas tillgång till dagboken men inte vi läsare.

Det är London januari 1937 och Jack Miller inbjuds att delta i en forskningsexpedition som telegraf till Spetsbergen i Arktis - vilddjurens, tystnaden och isens land. 

Övriga deltagare är de lika oerfarna överklassynglingarna Hugo, Gus och Algie. Jack känner sig osäker inför det hela, inte minst på grund av sin i klass grundade känsla av underlägsenhet. Men erbjudandet kommer också vid rätt tidpunkt för Jack har länge längtat bort från denna sin klass kastmärke, bort från sitt trista, fattiga och utsiktslösa liv. Jack reser med expeditionen för att komma undan, och för att om möjligt börja om på nytt. 

Expeditionen beger sig av mot Arktis med allsköns bekvämligheter, diverse delikatesser och ett spann huskies.

Expeditionen har på kartan ringat in Gruhuken som platsen för deras forskningsstation, men skepparen Mr Eriksson som för dem över Berents isiga hav vägrar först släppa av dem där. 

Skepparen vet att Gruhuken är en hemsökt plats och för olycka med sig - där händer ofattbart onda ting. Skepparen tvingas ge med sig och till Gruhuken ankommer expeditionen i augusti då solen är uppe dygnet runt och de möts där av lämningar efter en tidigare boplats för kolbrytare; en svartnad koja och en björnstolpe som redan vid första anblick är olycksbådande och ger känslan av att det här stället inte är som det ska. De bygger sig ett hus och får upp sina mätstationer - de gör sig hemmastadda.

Sakta men säkert försvinner ljuset och mörkret - det närapå totala och konstanta polarmörkret-  väntar på att ta över. Olyckor och sjukdom tvingar därpå även hans kompanjoner att lämna Gruhuken.

Och i detta isiga mörkerlandskap, där havet snart fryser och ingen återvändo står till buds, lämnas Jack ensam med spannet hundar. Men Jack är inte ensam - något annat  ondskefullt och hotande rör sig i det nattsvarta. 

"Fullständigt oväntat, utan någon som helst anledning, blev jag rädd. Inte bara orolig. Det här var djup, irrationell, dunkande skräck. Det kröp i skinnet på mig. Jag fick hjärtat i halsgropen. Jag kunde inte andas. Mina sinnen var på helspänn. Min kropp visste före mig att det fanns något här"

Jack väntar och ängslas i mörkret och ensamheten - skräcken hålls endast undan med hjälp av förnuft och arbetsrutiner*. Och med hjälp av den lilla huskien Isaak med isblå ögon och ett trofast hjärta.

Det arktiska landskapet i all sin mångfald målas storslaget vackert och mycket fysiskt påtagligt av Paver (som läsare är man där!) och kontrasteras med Jacks och expeditionens detaljrika värld av vardagsbestyr i huset. Landskapet, mörkret, kylan, tystnaden, ljuset, Jack och den lilla hunden kommer med Pavers förmåga att skildra,  läsaren så nära. Liksom hotet, det ondskefulla och rädslan.

Det var länge sedan jag blev så rädd under läsningen av en bok - mörkerrädd på riktigt! Jag ville bara läsa, och läsa den här boken och samtidigt inte av rädsla för vad som väntade mig på nästa sida. Och för vad som skulle hända med den lilla hunden (alltid hunden i en äkta skräckis!)

"Kanske är det inte mörkret som människor är rädda för, utan det som kommer i mörkret".

* Även Jacks tankar om Gus, vännen som tvingades hem efter en olycka. För Jack är, inser han, upp över öronen kär i Gus och tanken på honom, att få återse honom och visa att han klarat det, att Gus kan vara stolt över honom, får Jack att stanna kvar och härda ut.

/Susanne

Sju år av Peter Stamm

Schweizaren Stamm är en väletablerad författare men detta är den första boken som översatts till svenska.

Berättelsen både fascinerade och gjorde mig irriterad. Bra tecken – att inte bli berörd alls är det värsta en läsare kan råka ut för.

Sju år handlar om Alexander och om jakten och förväntan på att vara/bli lycklig. I bokens början är han med sin fru och dotter på en vernissage. En idyllisk ögonblicksbild av den heliga treenigheten – mannen, kvinnan, barnet. Men vad finns bakom denna bild? Konstverken på utställningen är gjorda av väninnan Antje som Alexander egentligen lärt känna via sin fru Sonja. I samtal med Antje börjar han sedan berätta om sin tid på arkitektutbildningen, hur han där träffar Sonja, sina studiekamrater och hur hans liv har kommit att gestalta sig.

Tiden flyttas fram och tillbaka mellan nu och då, men berättelsen om Alexanders liv fortlöper hela tiden fram mot nuet. I bakgrunden finns under alla år polskan Iwona, en kvinna som han har ett slags förhållande med – ja, det är verkligen ett slags förhållande - som han aldrig kan göra sig fri ifrån men som han samtidigt behandlar väldigt illa.

Det jag tycker om med berättelsen är att Stamm aldrig blir sentimental, rak upp och ner berättar han om Alexanders liv, hans tankar och reflektioner. Språket är enkelt och avskalat utan onödiga bisatser eller krusiduller.

Jag förstår ofta inte Alexander, jo ibland gör jag det, men hans sätt att agera och tänka retar upp mig eller gör mig i alla fall frågande och rätt så arg. Men det gäller också Sonja och Iwona – fast kanske på andra sätt. Men ändå är det så skönt att ingen av dessa personer har absolut rätt eller fel, ingen av dem är mer god eller ond än någon annan. De är människor som försöker klara av sin värld helt enkelt. Och de har alla olika uppfattning om vad lycka är och hur den ska uppnås.

Den person jag tycker mest om är väninnan Antje. Jag gillar henne för att hon är så fri och okonventionell och står för det på alla plan. Frågan är om hon förväntar sig lycka, hon bara lever.

Historien i sig är egentligen ganska banal men ändå stannar den kvar hos mig, jag går och tänker på personerna och deras handlingssätt fler dagar efter att boken är utläst.

Men lyckan då – hur går det med den? Vill Stamm visa på att vi egentligen har ganska liten möjlighet att påverka våra liv med vårt förnuft? Om vi använder oss av förnuft mer än känslor, om vi har en bild av hur våra liv ska gestalta sig och siktar mot det – blir vi lyckligare då? Alexander jämför sitt – till synes – väletablerade liv (kulturellt, statusmässigt, ekonomiskt) med Iwonas mycket enkla, kanske rent av innehållslösa liv. Ändå tror han att hon måste vara lyckligare än honom. Bara med henne är han sig själv och avslappnad, rent av fri? Men kan lyckan bara infinna sig om man inte alltid har tillgång till den? Det här är en bok som jag skulle rekommendera för dem som är med i någon bokcirkel – mycket att diskutera!

/Anna

Den lille mannen och Gud av Kitty Crowther

Ånyo befinner jag mig som läsare i en Kitty Crowther- skog, myllrande av nyfikna djur och små insekter och en angenämt intrikat flora.

Där går den lille mannen, han är ute på arla promenad i skogen. Vem är det som sitter där med ryggen vänd mot oss? En upplyst, fluorescerande och högst plastisk tingest?

-       "-  Bli inte rädd, säger det där Någonting.

Lättare sagt än gjort, tänker den lille mannen.

-         -  Vem är ni? Frågar han artigt.

-         -  Jag är Gud.

-         -  Är ni GUD!!! GUD SJÄLV? Inte trodde jag att Gud såg ut så!

-         -     För det första – jag är inte GUD, bara en av dem."

-        

En av dem som är av den sortens Gudar som inte är auktoritära eller stränga utan är lekfulla och skrattande och som kan anta alla skepnader du önskar: en ståtlig hjort, en fräck cowboy, en skrämmande gorilla, eller – en helt vanlig pappa som utstrålar trygghet.

När en så viktig figur dyker upp i ens liv gör man det man uppskattar mest, man äter favoritmaten, går och simmar och klättrar i träd.

I skymningen, när solen sakta går ner pratar man om viktiga saker. Crowthers bild av den lille mannen och Gud i samtal är så oändligt vacker och animerad med sin glödande kvällssol, insekternas loja surr att man tycker sig känna den milda värmen och dofterna från växtligheten intill.

Som vuxen läsare ser jag i Crowthers lilla berättelse tydligast en med stor vördnad och mjukhet tecknad relation mellan en son och hans pappa.

En son och en pappa umgås, leker och samtalar (kring existentiella frågor, kanske om Guds existens?).

Jag ser den lille pojkens/mannens beundran och önskan att vara lik sin fader (vi är alla avbilder!). Barnet som ser upp till den vuxne pappan med en blick som säger att den tror fadern vara omnipotent – han kan allt och vet allt.

Nästan. För märkligt nog säger den här sorten av Gud/fader sig varken kunna laga omelett eller simma?

Och det gör han nog för att han är en kärleksfull och klok figur som förstår att ge svar på en liten mans stora frågor och samtidigt bekräftar och ger honom en skopa självförtroende

Jag blir alldeles glad och lugn av att titta i och läsa boken, och jag tänker att vissa böcker är mer tankfulla än andra.

Fin översättning av en annan fin författare: Lennart Hellsing

/Susanne

En regnig dag i Göteborg...

...där avslutas Torbjörn Flygts Outsider liksom även föregångaren Underdog. Jag var faktiskt lite rädd att Flygts uppföljare inte skulle leva upp till första romanens nivå. Att skriva en fortsättning på en succé tio år senare är ingen självklarhet. För romanen Underdog tilldelades Flygt Augustpriset 2001. Det jag gillade så mycket med första boken var just det – underdogperspektivet, klasskildringen.

Tio senare, i slutet av 80-talet, befinner sig Johan Kraft i Lund och läser juridik. Här har han träffat Helena som går en årskurs över honom i samma ämne. Här bor han på korridor och skildrar sina medboende med både närhet och distans. Mamma Bodil är förstås kvar i Malmö, nu har hon avancerat till kontorist på Hallbergs marknadsavdelning i stället för att slita ut sig på ”Strumpan” – fabriken där hon jobbade under Johan och storasyster Monikas uppväxt. En av de saker som lyser starkast för mig är skildringen av Bodil, hur hon aldrig är ett offer, hur hon med självklarhet och alldeles på egen hand har uppfostrat Johan och Monika. Vad skönt det är att en kvinna som hon framställs som en människa och inte en kliché. Mot slutet harvar det, där vet jag inte vart Flygt är på väg med Bodil. Eller så är det bara jag som inte gillar förändringen hos henne.

Jag tycker om berättelsen, Flygts språk med dess långa, långa meningsbyggnader, med fantastiska ord som A-ekonomiprosa och businesslingo. Hans grepp att hoppa mellan olika decennier och låta den äldre versionen av en person ligga som ett raster över den yngre, tilltalar mig. Just förmågan att skriva berättelsen på det sättet, att låta själva händelseförloppet uppfattas av olika åldrar gör att historien blir så hel och lätt att ta till sig. Och ändå får jag i bland en känsla av ojämnhet under läsandets gång. Men kanske har det mer med mig att göra eftersom även mitt läsarjag är tio år äldre och bär andra glasögon.

Jag vet inte egentligen om Johan är så mycket av en outsider (tycker han det själv?), han är med i studentkretsarna, finner vänner och hittar ett sammanhang. Det är ingen speciellt svår kamp och flyter på ganska bra. Visst finns reflektionerna där, att se sig själv och sitt beteende, sina kunskaper, i förhållande till andra. Betraktandet av olika slags människor. Men Johan finner sig ändå väl tillrätta. Johans fyrtiosjuåriga jag känns desto starkare närvarande. En lite vemodig, bitterljuv, plötsligt ödmjuk, människa som accepterar att livet liksom blev som det blev, att vara fast i sitt språk, sina vanor och sitt bostadsområde för att man inte har något annat. Och att till varje pris hålla fast vid det för att det ÄR just allt man har.

Något annat som Flygt är mycket skicklig på är att väva in Sveriges samtid i berättelsen. Palmes död exempelvis, Berlinmurens fall, första borgerliga regeringen i Sverige på tio år och dess för- och efterspel, fåntrattarna i Ny Demokrati, Lasermannens skräckhärjningar osv. Just resultatet av valet 1991 utvecklas till ett brandtal där Flygt inte sockrar någonting utan skriver på en prosa som örfilar upp den blåskimrande politiska agenda som lade sig över folkhemmet med sin nya människosyn. På två och en halv sida finns inte en punkt, bara kommatecken. ”Vi har återigen en stämning, ett land, en stad där vi skäms för dem vi låtit oss bli”. 

Slutet är öppet och det måste, antar jag, innebära att Flygt planerar för en fortsättning. Frågan är om det behöver dröjer tio år till? Hoppas inte det.

/Anna

Snart bokmässa!

Senaste tiden har jag läst tre tyskspråkiga författare och det är också tre helt olika läsupplevelser. Alla tre råkar vara utgivna på det relativt nystartade förlaget Thorén & Lindskog. Är du intresserad av framförallt ny tysk litteratur så kolla deras utgivning. Ett plus är också den snygga designen på omslagen vilket gör att böckerna ser väldigt inbjudande ut J.

Tanja Langer debuterade med boken Cap Esterel 1999 (på svenska 2010). Jag var riktigt sugen på den här boken eftersom författaren var lovprisad och ingick i ”tjejundret” (fräuleinwunder), en litterär strömning som tog fart i Tyskland på 90-talet. Storyn var lovande – en ung man, arkitekten Michel, söker sig tillbaka till franska Rivieran där han tillbringade ett par somrar som barn. Något har hänt, något stort och viktigt, för längesedan. Jag gillar när det finns gåtor i det förflutna som ska nystas upp och reflekteras över. I början är det ganska svårt att hänga med i berättelsen, språket är liksom collageaktigt och vi följer tre röster – Michels, Elisabeths och Hélènes. Texten hoppar en del och jag får ibland bläddra tillbaka för att förstå vem som säger vad. Snart förstår man att Hélène är Michels mor och Elisabeth hans tidigare älskarinna. Men vad vill författaren egentligen, undersöka dessa personers inbördes relation eller följa Michel i hans väg till självinsikt? Det är så oklart och berättelsen lyckas aldrig riktigt gripa tag i mig. Jag uppskattar att Langer berättar i bilder och gör associationer till bildkonst. Ett fragmentariskt språk kan vara intressant för att det låter oss läsare dra egna slutsatser och skapa oss egna bilder av olika skeenden, men nä, det här kändes så platt. Historien i sig är som sagt eggande och spännande men den liksom slarvas bort. Kanske är jag ingen stilistisk finsmakare och har missat poängen?

Ingen fara av Selma Mahlknecht kom ut 2009 (ett år senare på svenska). Även detta är en debutroman. Gradvis får vi stifta bekantskap med två systrar, Bess och Sandy. Men vad är det som gör dem så olyckliga? Hur kommer det sig att deras band till sin mormor är så oerhört starka? Jag kommer på mig själv med att febrilt vända blad för att få veta hur det går. Snart förstår jag att mörka hemligheter i systrarnas förflutna både binder dem samman och skapar sår och smärta mellan dem. Med ett fint språk lyckas författaren att skildra både Bess och Sandys inre och yttre skeenden. Bess med sin tragiska självbild, sin oförmåga att leva utanför den närmaste familjen och det ständiga brevskrivandet till systern. Brev som aldrig skickas. Sandy är yngre och försöker söka sig bort, men ingenting förändras och hon försöker att ta sitt liv precis på samma sätt som Virginia Woolf – med stenar i klänningsfickorna. Också Sandy saknar förmåga att uppskatta kontakten med andra människor än familjen. Långsamt, genom mormoderns tillbakablickar och genom växelvis Sandys och Bess berättelser rullas en tragisk historia upp. Jag gillar det lite korthuggna språket i Mahlknechts bok, hon låter karaktärerna komma till tals genom sina reaktioner snarare än genom verbala analyser. Det är en sorglig, men ändå njutbar berättelse. För att riktigt komma i stämning kan du lyssna på det soundtrack som förlaget har bett Selma Mahlknecht att göra till sin berättelse.

Den bästa läsupplevelsen är ändå Uwe Timms bok I skuggan av min bror. Språket är fantastiskt – historien mycket intressant. Jag blev väldigt berörd av den här berättelsen (jag är förstås ganska lättrörd) och när jag satt på spårvagnen och läste de sista sidorna fick jag kämpa lite för att hålla tillbaka tårarna. Sparsmakat och på en enkel prosa låter oss Timm ta del av sina minnen om hur hans mycket äldre bror, Karl-Heinz, anmäler sig till Waffen-SS endast 18 år gammal. Ett år senare blir han beskjuten och mister båda benen. Sedan dör han. Vad lämnar en 19-årig soldat efter sig? En låda med några få vardagliga ting – en kam, tandkräm, några brev och en dagbok. Det är på denna dagbok författaren delvis bygger sin berättelse om brodern, föräldrarna, Tyskland och efterdyningarna av andra världskriget. Det är så skickligt skrivet, så skenbart enkelt, så himla bra! Det är också en berättelse om saknad, skam och ett land som försöker hitta sin identitet efter kriget. Jag funderar på Karl-Heinz anteckningar – ibland så vuxna, men ofta oreflekterade, korta små rader. Han var en ung pojke bara. Timm tar upp det svåra med att både älska, sakna och skämmas för sin bror. Han stod för det onda Tyskland samtidigt som han var så ung och oerfaren. Han försöker få fatt i en bror som han aldrig kände, som idealiserades i familjen och som han har få egna minnen av. Det som är så bra är att Uwe Timm lyckas göra berättelsen så stor och allmängiltig genom att utgå från något mycket privat.

/Anna

Himmel över London av Håkan Nesser

Har precis läst ut denna bok och vet egentligen inte riktigt vad jag tycker... Eller hur man ska säga (för att travestera Nesser). Det blir som det blir. Ja, det nesserska språket känner jag mig hemma i, där är han konsekvent.

Berättelsen börjar som en traditionell roman med ingredienser som spionageverksamhet, kalla kriget, trassliga familjerelationer och så London såklart. På insidan av pärmarna sitter t.o.m. en karta över de områden och gator som Nesser beskriver, så att man kan följa med under läsandets gång.

Efter ett tag dyker det upp en berättelse i berättelsen. Inget konstigt med det - huvudpersonen blickar tillbaka på sitt liv med hjälp av en dagbok. I ett senare skede inträder ytterligare ett litterärt begrepp - berättaren själv tar plats på scenen. Nu rör vi oss på tre olika nivåer samt att berättaren själv blickar tillbaka på sitt liv, vilket visar sig ha tydliga paralleller till huvudkaraktärens dagboksminnen. Någonstans här - när berättaren själv träder in på arenan - börjar jag att tänka på en annan författare, John Fowles. Även Paul Auster dyker upp i mina tankar och har jag inte någonstans läst att Nesser är ganska inspirerad av just honom? Fowles skrev en novellsamling som är bland det bästa jag läst, The ebony tower, och där använder han liknande grepp som Nesser gör.

Himmel över London är bra, den är välskriven, spännande och innehåller de typiska nesserska ordvändningarna och den torra humorn. Jag gillar det men tycker ändå inte att han riktigt lyckas knyta ihop trådarna i slutet av boken. Jag tycker verkligen om att han låter berättelsen äga rum på flera olika plan, men det är ett bygge som kräver en väldigt stor träffsäkerhet. Nesser är inte riktigt där, inte som Auster, inte som Fowles.

/Anna