Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg
Kärlek, kärlek – allt skall den förlåta, allt kan den, allt tillåter den.
Det är kärleken som räddar Kristian Lundberg både då, för länge sedan, och nu när han har skrivit sin dödsbok, gjort klart, efterlämnat spår till sin son. Men är han värdig den? Är det möjligt att han kan få denna nåd, denna gåva som han en gång körde i botten? Är det möjligt att sona sina tidigare brott är det som Lundberg frågar sig genom hela boken.
Uppföljaren till Yarden försöker sig på en förklaring till vad som hände med personen Kristian utanför Yarden, till vem han skrev den och varför.
Jag tycker mycket om Lundbergs språk, det vibrerar och lever, det är klart som glas och flyktigt som vinden. Men det ska tillstås att detta språk innehåller många upprepningar, många omtagningar, han skriver och skriver igen. Och igen…
Som ett raster ligger uppväxten, den vansinniga modern och den frånvarande fadern, känslolösheten, grymheten. Lundberg försöker förmedla hur ett barn, en människa, blir till i en sådan omgivning. Aldrig några pengar, alltid fattigdom, alltid flytta vidare någon annanstans, byta adress, aldrig veta hur hon (mamma) är idag, nästa timme, i kväll. Jag ljuger om jag säger att det räcker. Jag hade velat veta mer. Hur reagerade hans syskon, varför fanns det inga andra vuxna som såg och slog larm, varför var de så många syskon? Och Lundbergs egen son – hur har han reagerat, är Kristian själv om honom, med vilka ord bemöter Lundberg sin vuxna mor?
Arvet hotar att förgifta den unga och vuxna Kristian – han tror han är död, medan sonen är den levande som ska skiljas från de döda, gå vidare. Att alltid vara en produkt av sin klass – ett kastmärke i pannan som aldrig, aldrig går bort. Och alltid detta tvivel, kommer sjukdomen fram i mig, lever den i skuggorna och slår till snart igen? Men så kommer ändå kärleken, den oväntade, och Lundberg beskriver den som en vit fladdrande låga i ett annars svart mörker.
Både Yarden och Och allt skall vara kärlek berörde mig starkt, jag är glad för att en sådan röst får höras och hyllas i Sverige 2011.
Jag älskade Yarden, verkligen men den här var överflödig. Jag förstod aldrig kärleken som Lundberg sa var den stora ,den som hjälpte och förlöste. Den framstod mest som litterär dravel, påtvingad av författaren att suga musten av den förra boksuccen? Och allt skall vara kärlek kändes inte genuin på samma sätt som Yarden m.a.o., trots sina passager av relevant politisk klarsynthet. Där är han jäkligt bra!
SvaraRaderaKanske just för att du väntade dig en "ny" Yarden. Detta är ju en helt annan bok. Jag hade också önskat att Lundberg tydligare hade förklarat sin frälsning och även skrivit mer om föremålet för sin kärlek, att det hade varit tydligare. Kanske hade det varit mer lyckat med en diktsamling än en bok.
SvaraRadera