Boken är skriven i brevform där vi får följa Charlie från ca 14 års ålder och två år framåt– en period som sträcker sig genom high school. Jag läser boken med Charlies målbrottsröst i öronen. Jag vet precis hur han låter; den där höga, entoniga rösten som många killar i början av tonåren har. Breven är adresserade till en anonym person, någon som Charlie har respekt för och vågar lita på. Jag får känslan av att denna någon kanske måste vara en människa som är några år äldre än honom själv. Charlie berättar nästan allt och gör det med en slags praktiskt rättframhet och naivitet som är både rörande och komisk. Chbosky lockas aldrig att göra Charlie till en smart vuxen i en tonårings kropp, han är hela tiden sitt tonårsjag med dess funderingar, undringar och filosofiska slutsatser.
Chboskys roman innehåller allt det där som flyter omkring under tonåren – hur man ska närma sig någon man tycker om, om man verkligen duger som människa, hur gör man för att säga sin mening – för att överhuvudtaget höras och tas på allvar, experimenterande med droger, relationer som uppstår när man börjar en ny skola osv. Men den tar även upp ämnen som självmord, drogberoende, pedofili, sexuell läggning etc.
När boken börjar är Charlie en riktig ”wallflower” – ensam, inåtvänd och ganska nördig.
Ett syskonpar (kille och tjej), som är ett år äldre än Charlie, tar honom under sina vingars beskydd. Han börjar umgås i deras kretsar och relationen mellan dem fördjupas med olika konsekvenser. Tonårens känslosvall finns hela tiden med som en bakgrundskulör och jag är stundom mycket glad och stundom lite melankolisk över att de där tvära kasten är förbi.
Charlie är brådmogen när det gäller litteratur och av sin engelskalärare får han olika klassiker att läsa som han sedan ska skriva essäer om – och han gör det med hela sitt omogna, tonårssmarta, insiktsfulla jag – vilket får även mig att vilja läsa/läsa om dessa böcker. Bookdroping antar jag att man skulle kunna anklaga denna roman för, men för oss som älskar böcker är ju sådant bara alldeles, alldeles underbart. Men det är inte bara böcker som nämns och refereras till, även musik, filmer och tv-serier omtalas flitigt och detta är alltså ca 1991 och framåt, vilket även får mig att känna mig nära Charlie rent åldersmässigt.
Tv-serien M*A*S*H får ett särskilt utrymme och det känns som en tanke när tonårssonen plötsligt börjar spela Suicide is painless på elgitarren i rummet bredvid.
Just nu filmas boken med bl.a. Logan Lerman, Paul Rudd och Emily Watson i huvudrollerna.
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar