Banglatown, Need More Love, Doggie & Nolltolerans

Det skrivs, och publiceras, väldigt många självbiografier.

Jag ser, och nu generaliserar jag starkt kring genrerna, att det oftast inte handlar om några återhållsamma redovisningar av meriter och dygder i form av memoarer, utan om utlämnande, expressiva och bitvis generande intima självbiografier.

Man kan säga att i vårt samhällsklimat är narcissism gångbart och självupptagenhet är en marknadsföringsstrategi i arbetet med att skapa mikrobiografier på nätet (bloggar, facebook, twitter etc.)

Varför har vi ett så omättligt behov av att berätta om oss själva?  Av att lägga oss på divanen med omvärlden som lyssnare? Och varför är omvärlden så villig att lyssna?

Jag tror att vi kanske har ett stort behov av att förstå vem vi var, vem vi är och vem vi kan vara genom olika skeenden, relationer och känslor.

 Jag tror också att vi gillar att berätta om oss själva för bekräftelse och för att spegla oss i andra. Och, inte minst, är vi sentimentala och går i gång på igenkänningsfaktorer och tillbakablickanden.

Av samma skäl tror jag att vi gillar att läsa själbiografier: analysen, minnet och bekräftelsen/kärleken.

Serieformatet lämpar sig alldeles utmärkt åt självbiografin och även, kan man tillägga när det handlar om comix, utvecklingsromanen då det självbiografiska jagets berättelse kan konkretiseras visuellt med rutorna (som både avdelar och visar på förflyttningar i tid och rum) och med teckning och färgsättning. Det blir som att se på film.

Serieutgivningen med självbiografiskt (svenskt) material synes formligen exploderat sedan Åsa Grenvalls Det känns som hundra år (1999 Optimal Press) och Mats Jonssons Hey Princess (2002 Galago).

Nu har jag har läst den grafiska romanen (utvecklingsroman/självbiografi) Banglatown av Daniela Wilks (2011 Kartago Förlag).

Till Banglatown, London Storbritannien kommer den 23 åriga huvudkaraktären, och troligen Daniella Wilks alter ego i mycket (i intervjun berättar Wilks att hon använt sig av vänners erfarenheter), för att studera psykologi.

Den unga kvinnan som flyttar in i en ruffig lägenhet på en av storstadens bakgator är inte en speciellt cool eller djärv typ som lätt tar för sig och flyter in i den nya miljön, utan snarare en rädd och ganska nervig tjej som saknar mammans trygga famn och trösterika ord.

Wilks återger hur karaktären försöker hitta rätt i tillvaron, rätt i sig själv via studier och hemmamys (med en alltmer destruktiv pojkvän ) och med ett allt mer intensivt och påtvingat festande där droger och sprit intas besinningslöst.

Som läsare blir man lite orolig för den känsliga, ängsliga och ledsna tjejen – hon är så ensam i tankar, känslor och det som sker omkring henne.

Men hon fixar det, inte på ett superhjältinnesätt, utan på den hårda mänskliga vägen som innebär att ha dåligt omdöme och falla för frestelse, falla för grupptryck, för kärleken och drabbas av vemod och milt vansinne och möta ett mörker och vilja hoppa från.

Wilks tecknar den unga kvinnans mognadsprocess, hennes bli-vuxenresa/upptäcktsresa som utmynnar i självinsikt och klarhet och att kvinnan till slut fortfarande har lust att hoppa. Fast på ett mindre fatalt sätt.

Wilks liknar sin teckningsstil vid en 7-8 årings sätt att teckna och jag ser vad hon menar. Teckningarna känns sådär noggrant färglagda (med tusch som blöder genom pappret) och påtagligt fint tecknade (då blir det gärna aningen stelt) som man gärna gjorde i den åldern; valet av starka klara färger och betoningen av vissa detaljer (klädernas utseende, mönster och skor t.ex.) känns också igen från barndomens tecknande.

 Jag är över mig förtjust i Wilks sätt att teckna människor och miljöer, och hennes färganvändning (hennes sätt att färglägga med pennan!) men minst lika viktig är hennes monologer och dialoger som känns autentiska och gör berättelsen alldeles personlig.

Jag har även läst Daniela Wilks förebild Aline Kominsky Crumbs Need More Love: a graphic memoir (2007 MQ Publications Ltd).

Aline är en av de första kvinnliga konstnärerna (kanske den första?) som, tidigt under 1970-tal, använde det självbiografiska i serieformat. Aline Kominsky Crumb ingick då i det uttalat feministiska tecknarkollektivet Wimmens Comix och startade serien Twisted Sisters.

Aline K. Crumbs lilla tegelstenen till grafisk roman är helt fantastisk och jag vill påstå att jag blir totalt betagen. (jag ser vissa likheter med Lynda Berry´s personlighet och överflödande attityd)

Den är precis vad den säger att den är: en levnadsteckning över Aline Kominsky Crumb från tidigaste barndom, över tonår och fram till vuxenlivets nu.

Det är oförblommerade återblickar av den trasiga barndomstiden i en neurotisk och våldsam judisk (fattig) medelklass på Long Island; ungdomsåren i 1960-talets politiskt medvetna hippie- och flowerpowerkultur där experimenterande av både det ena och det andra var ett måste; det mer eller mindre stadgade livet med maken serietecknaren Robert Crumb och dottern Sophie i ett Kalifornien med ett växande konformistiskt suburbia (förortshelvete).

Och den tar upp och manar till diskussion om, så mycket mer som pågår i våra liv: kulturens påverkan på personlighet, feminism och kvinnlighet, kroppsideal och politik, normer för relationer/kärleksförhållanden.

Aline närmar sig varje del av sitt liv, både det goda och det dåliga med en stor skopa svart humor (mycket självdistans) och det är så befriande att se/läsa en människa som bjuder så på sig själv.

Aline Kominsky Crumbs bok är gapig, galen, intelligent, neurotiskt, stark, våldsam, fantastiskt kul (dialogerna med maken! Och Long Island-dialekten).

Så här beskrev Robert Crumb sitt första möte med Alines verk: ”The drawings seemed totally irrational, the work of a deeply disturbed individual. They looked tortured, ugly even, directly out of the subconscious, yet there was humor, deeply personal and very self-depracating. What a crazy girl, I thought. I was drawn in, pulled in”. Just så.

 Jag har även läst Doggie av Sofia Karlström (Optimal Press 2011)

Människans bästa vän säges vara hunden, och vi förlänar gärna husdjuret mänskliga egenskaper.

Sofia Karlström har gjort det reellt.

Det börjar med något som ter sig vara en berättelse om en vanlig familj – fast familjen består av djur, eller djur och människor.

Först vanlig familjelycka som går i kras efter mannen i familjen Doggies (som har hundkropp och mansansikte) otrohetsaffär och han förtvivlad tvingas lämna hem och barn.

Därefter den sedvanliga singelvändan då Doggie tillsammans med en betydligt skrupulösare vän (med manskropp och tjuransikte) ger sig ut på enbarrunda som tar en ände med förskräckelse. I lätt surrealistiska bildscener – för världen som återges är verkligen seriernas värld! – möter oss läsare diverse litterära referenser (Pelle Svanslös, Kapten Haddock, Melville´s val, Donkey Kong, My Little Pony, Mumin m.fl.

Jag vill väldigt gärna skapa ordning i det jag ser, förstå vad det är jag ser. Handlar det om en symbolisk transformering? Från hund till människa. En dröm, ett rus? En hunds drömmar, en människas drömmar. Eller ska jag bara låta det vara så, ett konstnärens universum där allt är tillåtet för konstnären. En lek med referenser från seriernas värld där man känner igen sig och ändå inte?

Och så har jag läst Nolltolerans av Carina Kågström (Kartago 2011)

Jag går rakt på sak och erkänner att jag faktiskt inte riktigt klarar av Kågströms One-liners.

Hangups!

De känns så förnumstiga eller självklara eller att det här har jag hört förr (och inte ens då var det kul eller skarpsinnigt!)  Så här låter det/ser det ut konstant boken igenom:

Det känns lite som om Kågström vill göra en N. Hemmingson (och Hemmingson är så relevant) eller en J.Stenmark (och han är underfundig) och då känner jag att det hela blir konstruerat, fejkat, tillgjort liksom – som om Kågström försöker vinna billiga poänger.

Jag ser att Kågström är en riktigt skicklig tecknare och jag gillar hennes illustrationer väldigt mycket. Men nä, den här boken skulle jag aldrig rekommendera någon att ta med sig från biblioteket.

Snälla Kågström kan du inte illustrera en bilderbok i stället? Jag är nyfiken på de tre barnen som lurar på älg. Eller skriv en grafisk roman om kvinnorna som duger (på sidan 119).

/Susanne