En regnig dag i Göteborg...

...där avslutas Torbjörn Flygts Outsider liksom även föregångaren Underdog. Jag var faktiskt lite rädd att Flygts uppföljare inte skulle leva upp till första romanens nivå. Att skriva en fortsättning på en succé tio år senare är ingen självklarhet. För romanen Underdog tilldelades Flygt Augustpriset 2001. Det jag gillade så mycket med första boken var just det – underdogperspektivet, klasskildringen.

Tio senare, i slutet av 80-talet, befinner sig Johan Kraft i Lund och läser juridik. Här har han träffat Helena som går en årskurs över honom i samma ämne. Här bor han på korridor och skildrar sina medboende med både närhet och distans. Mamma Bodil är förstås kvar i Malmö, nu har hon avancerat till kontorist på Hallbergs marknadsavdelning i stället för att slita ut sig på ”Strumpan” – fabriken där hon jobbade under Johan och storasyster Monikas uppväxt. En av de saker som lyser starkast för mig är skildringen av Bodil, hur hon aldrig är ett offer, hur hon med självklarhet och alldeles på egen hand har uppfostrat Johan och Monika. Vad skönt det är att en kvinna som hon framställs som en människa och inte en kliché. Mot slutet harvar det, där vet jag inte vart Flygt är på väg med Bodil. Eller så är det bara jag som inte gillar förändringen hos henne.

Jag tycker om berättelsen, Flygts språk med dess långa, långa meningsbyggnader, med fantastiska ord som A-ekonomiprosa och businesslingo. Hans grepp att hoppa mellan olika decennier och låta den äldre versionen av en person ligga som ett raster över den yngre, tilltalar mig. Just förmågan att skriva berättelsen på det sättet, att låta själva händelseförloppet uppfattas av olika åldrar gör att historien blir så hel och lätt att ta till sig. Och ändå får jag i bland en känsla av ojämnhet under läsandets gång. Men kanske har det mer med mig att göra eftersom även mitt läsarjag är tio år äldre och bär andra glasögon.

Jag vet inte egentligen om Johan är så mycket av en outsider (tycker han det själv?), han är med i studentkretsarna, finner vänner och hittar ett sammanhang. Det är ingen speciellt svår kamp och flyter på ganska bra. Visst finns reflektionerna där, att se sig själv och sitt beteende, sina kunskaper, i förhållande till andra. Betraktandet av olika slags människor. Men Johan finner sig ändå väl tillrätta. Johans fyrtiosjuåriga jag känns desto starkare närvarande. En lite vemodig, bitterljuv, plötsligt ödmjuk, människa som accepterar att livet liksom blev som det blev, att vara fast i sitt språk, sina vanor och sitt bostadsområde för att man inte har något annat. Och att till varje pris hålla fast vid det för att det ÄR just allt man har.

Något annat som Flygt är mycket skicklig på är att väva in Sveriges samtid i berättelsen. Palmes död exempelvis, Berlinmurens fall, första borgerliga regeringen i Sverige på tio år och dess för- och efterspel, fåntrattarna i Ny Demokrati, Lasermannens skräckhärjningar osv. Just resultatet av valet 1991 utvecklas till ett brandtal där Flygt inte sockrar någonting utan skriver på en prosa som örfilar upp den blåskimrande politiska agenda som lade sig över folkhemmet med sin nya människosyn. På två och en halv sida finns inte en punkt, bara kommatecken. ”Vi har återigen en stämning, ett land, en stad där vi skäms för dem vi låtit oss bli”. 

Slutet är öppet och det måste, antar jag, innebära att Flygt planerar för en fortsättning. Frågan är om det behöver dröjer tio år till? Hoppas inte det.

/Anna