Snart bokmässa!

Senaste tiden har jag läst tre tyskspråkiga författare och det är också tre helt olika läsupplevelser. Alla tre råkar vara utgivna på det relativt nystartade förlaget Thorén & Lindskog. Är du intresserad av framförallt ny tysk litteratur så kolla deras utgivning. Ett plus är också den snygga designen på omslagen vilket gör att böckerna ser väldigt inbjudande ut J.

Tanja Langer debuterade med boken Cap Esterel 1999 (på svenska 2010). Jag var riktigt sugen på den här boken eftersom författaren var lovprisad och ingick i ”tjejundret” (fräuleinwunder), en litterär strömning som tog fart i Tyskland på 90-talet. Storyn var lovande – en ung man, arkitekten Michel, söker sig tillbaka till franska Rivieran där han tillbringade ett par somrar som barn. Något har hänt, något stort och viktigt, för längesedan. Jag gillar när det finns gåtor i det förflutna som ska nystas upp och reflekteras över. I början är det ganska svårt att hänga med i berättelsen, språket är liksom collageaktigt och vi följer tre röster – Michels, Elisabeths och Hélènes. Texten hoppar en del och jag får ibland bläddra tillbaka för att förstå vem som säger vad. Snart förstår man att Hélène är Michels mor och Elisabeth hans tidigare älskarinna. Men vad vill författaren egentligen, undersöka dessa personers inbördes relation eller följa Michel i hans väg till självinsikt? Det är så oklart och berättelsen lyckas aldrig riktigt gripa tag i mig. Jag uppskattar att Langer berättar i bilder och gör associationer till bildkonst. Ett fragmentariskt språk kan vara intressant för att det låter oss läsare dra egna slutsatser och skapa oss egna bilder av olika skeenden, men nä, det här kändes så platt. Historien i sig är som sagt eggande och spännande men den liksom slarvas bort. Kanske är jag ingen stilistisk finsmakare och har missat poängen?

Ingen fara av Selma Mahlknecht kom ut 2009 (ett år senare på svenska). Även detta är en debutroman. Gradvis får vi stifta bekantskap med två systrar, Bess och Sandy. Men vad är det som gör dem så olyckliga? Hur kommer det sig att deras band till sin mormor är så oerhört starka? Jag kommer på mig själv med att febrilt vända blad för att få veta hur det går. Snart förstår jag att mörka hemligheter i systrarnas förflutna både binder dem samman och skapar sår och smärta mellan dem. Med ett fint språk lyckas författaren att skildra både Bess och Sandys inre och yttre skeenden. Bess med sin tragiska självbild, sin oförmåga att leva utanför den närmaste familjen och det ständiga brevskrivandet till systern. Brev som aldrig skickas. Sandy är yngre och försöker söka sig bort, men ingenting förändras och hon försöker att ta sitt liv precis på samma sätt som Virginia Woolf – med stenar i klänningsfickorna. Också Sandy saknar förmåga att uppskatta kontakten med andra människor än familjen. Långsamt, genom mormoderns tillbakablickar och genom växelvis Sandys och Bess berättelser rullas en tragisk historia upp. Jag gillar det lite korthuggna språket i Mahlknechts bok, hon låter karaktärerna komma till tals genom sina reaktioner snarare än genom verbala analyser. Det är en sorglig, men ändå njutbar berättelse. För att riktigt komma i stämning kan du lyssna på det soundtrack som förlaget har bett Selma Mahlknecht att göra till sin berättelse.

Den bästa läsupplevelsen är ändå Uwe Timms bok I skuggan av min bror. Språket är fantastiskt – historien mycket intressant. Jag blev väldigt berörd av den här berättelsen (jag är förstås ganska lättrörd) och när jag satt på spårvagnen och läste de sista sidorna fick jag kämpa lite för att hålla tillbaka tårarna. Sparsmakat och på en enkel prosa låter oss Timm ta del av sina minnen om hur hans mycket äldre bror, Karl-Heinz, anmäler sig till Waffen-SS endast 18 år gammal. Ett år senare blir han beskjuten och mister båda benen. Sedan dör han. Vad lämnar en 19-årig soldat efter sig? En låda med några få vardagliga ting – en kam, tandkräm, några brev och en dagbok. Det är på denna dagbok författaren delvis bygger sin berättelse om brodern, föräldrarna, Tyskland och efterdyningarna av andra världskriget. Det är så skickligt skrivet, så skenbart enkelt, så himla bra! Det är också en berättelse om saknad, skam och ett land som försöker hitta sin identitet efter kriget. Jag funderar på Karl-Heinz anteckningar – ibland så vuxna, men ofta oreflekterade, korta små rader. Han var en ung pojke bara. Timm tar upp det svåra med att både älska, sakna och skämmas för sin bror. Han stod för det onda Tyskland samtidigt som han var så ung och oerfaren. Han försöker få fatt i en bror som han aldrig kände, som idealiserades i familjen och som han har få egna minnen av. Det som är så bra är att Uwe Timm lyckas göra berättelsen så stor och allmängiltig genom att utgå från något mycket privat.

/Anna