Himmel över London av Håkan Nesser

Har precis läst ut denna bok och vet egentligen inte riktigt vad jag tycker... Eller hur man ska säga (för att travestera Nesser). Det blir som det blir. Ja, det nesserska språket känner jag mig hemma i, där är han konsekvent.

Berättelsen börjar som en traditionell roman med ingredienser som spionageverksamhet, kalla kriget, trassliga familjerelationer och så London såklart. På insidan av pärmarna sitter t.o.m. en karta över de områden och gator som Nesser beskriver, så att man kan följa med under läsandets gång.

Efter ett tag dyker det upp en berättelse i berättelsen. Inget konstigt med det - huvudpersonen blickar tillbaka på sitt liv med hjälp av en dagbok. I ett senare skede inträder ytterligare ett litterärt begrepp - berättaren själv tar plats på scenen. Nu rör vi oss på tre olika nivåer samt att berättaren själv blickar tillbaka på sitt liv, vilket visar sig ha tydliga paralleller till huvudkaraktärens dagboksminnen. Någonstans här - när berättaren själv träder in på arenan - börjar jag att tänka på en annan författare, John Fowles. Även Paul Auster dyker upp i mina tankar och har jag inte någonstans läst att Nesser är ganska inspirerad av just honom? Fowles skrev en novellsamling som är bland det bästa jag läst, The ebony tower, och där använder han liknande grepp som Nesser gör.

Himmel över London är bra, den är välskriven, spännande och innehåller de typiska nesserska ordvändningarna och den torra humorn. Jag gillar det men tycker ändå inte att han riktigt lyckas knyta ihop trådarna i slutet av boken. Jag tycker verkligen om att han låter berättelsen äga rum på flera olika plan, men det är ett bygge som kräver en väldigt stor träffsäkerhet. Nesser är inte riktigt där, inte som Auster, inte som Fowles.

/Anna