Zoomar in. Gotland påsktid och vi möter läraren Katia som på grund av
en missad båt har blivit fast på Gotland. Hon mår inte bra.
Samtidigt ankommer pensionerade kriminalaren Torsten till
ön, ansatt av ett outrett mord som inträffade fyra år tidigare. Torsten har
återkommit till ön då mördaren har skymtats på ön.
Katia och Torsten söker. Existensberättigande, skäl för att
leva, ursäkter för försakelser. Andningsorsaker. Luftspår.
Det visar sig att Katia och Torsten är familjärt lierade,
och att Katias andliga sökande och Torstens mer ”fysiska” sökande kan ha ett
gemensamt ursprung.
Båda har outredda saker i bagaget och söker mening eller
avsikt med att livet är som det är, eller blev som det blev. Något som kan
helga medlen – orsaken till att en familj, eller ett jag rasade samman. Vad man
ersätter med. Att vilja vara i nuet men i själva verket hela tiden vara i sina tankar.
Låter det intressant? Onekligen låter det som en tämligen
bra och spännande story?
Men. Nä det här är inte alls intressant eller bra. Jag
tycker bara att det är effektsökeri och fult.
Illustrationerna är som ifyllda (inskannade och påritade)
fotografier utan minsta känsla eller personlig toutch. Ramstoryn och
karaktärerna lämnar mig helt oberörd.
Och en sak till. Trots att jag vet att Engström velat detta
grepp i luftspår – att onomatopoetiskt (ljudillustrera) tillföra sin serieroman ett
realistiskt visuellt uttryck –
tycker jag att det är ett enormt störande, rent ut sagt irriterande ofog. Vad är det egentligen som låter
grrrlh när man sitter på ett utefik? ”Mina”fåglar låter inte iiiiiiij eller
”ssafrelr”! Och vad låter ”foosch”? Nä, det blir bara tramsigt. Inget man behöver vare sig titta eller lyssna noga på.
/Susanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar